expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 30 mars 2014

Adjöss Winterspring, och tack för katten!

Fyra dagar fick jag vara frisk, sen blev jag förkyld igen. Härliga tider för mig som inte är ett dugg less på att vara sjuk.

Jag kan eventuellt ha spräckt ironi-barometern där.

Nåväl, jag klunkar te och varm svartvinbärssaft i mängder samtidigt som jag avnjuter det sista uppdraget i Winterspring: They grow up so fast.



Tanken med det här uppdraget är att man under en 20 dagars period ska göra ett dagligt uppdrag åt en liten Winterspring Frostsaber unge som man har adopterat i syfte att fostra den till ett riddjur. Drygt och fett ovärt säger kanske några, men vi är desto fler som säger att det är ett rätt charmigt uppdrag. Under dessa 20 dagar känns det ett tag som att du verkligen tar hand om den lilla ungen, och när tiden är inne för den att förvandlas till ditt lojala riddjur så känns det som att dessa tjugo dagar har flugit förbi i all hast. They grow up fast indeed. Den ska matas, träna upp sina jägaregenskaper samt bli underhållen av en kattleksak som du gör själv. Så gulligt!


Så nu idag skedde det äntligen, jag fick mitt riddjur och kunde lämna mitt favoritområde bakom mig, och återgå till det jag måste göra just nu; farma som en galning åt min mage. Inte så kul nej, men någon måste ju göra det.
Det kunde i och för sig också bana väg för roliga fanfictions där min nattalv känner sig förtryckt av draenai. Ja, det finns gott om Warcraft-fanfics för de som undrar (de flesta handlar dock om just Warcraft och inte World of Warcraft)

En annan sak som däremot slog mig var att jag har upplevt mer vinter i just Winterspring än vad jag har i verkliga livet. Och med det menar jag att den där bistra vintern med snö och kyla mer har varit en parentes som jag inte direkt har upplevt i form av utomhusaktiviteter i verkliga livet, medan i Winterspring har jag till och med kunnat rysa till när snöknarret från min nattalvs fotsteg har blivit för knarrigt. Jag är säker på att det inte är riktigt så det ska vara. Men å andra sidan har den här säsongens vinter varit riktigt knepig så det finns ju någon slags logik bakom det.

torsdag 27 mars 2014

Teenage Mutant Ninja Turtles-trailern är här!

Det är rätt hårt att vara ett ninja turtle-fan brukar jag konstatera mellan varven. Det blev alldeles särdeles svårt nu när trailern för den kommande filmen har blivit släppt:

 
För medan jag skriker och hoppar som en glad men galen idiot ==>, är resten av fanbasen i uppror och skriker vilt i protest:

"Micheal Bay förstör min barndom!!" (klassikern, som härrör till Transformers-filmerna som upprört många då filmerna inte är så trogna till sin ursprungliga historia, och innehåller på tok för mycket människor och dumma explosioner)

"Jag vägrar se den på bio, de där jävlarna [anm. Michael Bay och resterande produktionsteam] ska inte få mina pengar!!" (också en klassiker, av den dummare sorten)

"Nä fy faaaaaaan, så ska inte turtles se ut, de är ju läskiga!!"



Och omigen förvandlas jag till det där överpretentiösa fanet som vet mest och bäst när det gäller just turtles. Jag börjar i synnerhet att ogilla andra fans, och det är aldrig en bra reaktion, det är ju genom sina gemensamma intressen som man hittar sina vänner.

Nåväl, här är mina åsikter om trailern och reaktioner på det lilla jag har läst om arbetet på filmen:

Nej, jag var inte heller exalterad när jag hörde att Michael Bay var involverad, men kom igen, snubben är inte regissör den här gången utan producent. Det innebär INTE samma slags resultat. Och även om Bay har haft mycket att säga till om under produktionsarbetet, så är det fortfarande lite väl hårt att döma ut filmen på förhand. Det är trots allt ett helt annat franchise än Transformers.


Megan Fox som April har jag fortfarande inte kommit över och det lär jag antagligen inte göra, men däremot vet jag att mina reaktioner på hennes prestation i filmen kommer att ha en skala från "jävligt irriterande" till "helt okej och inget att haka upp sig på". Då är jag realistisk, baserat på mina erfarenheter om henne som skådespelare. Lyckas hon ta sig utanför skalan kommer jag bli riktigt imponerad. 

Idén att Shredder skulle ha fingrarna i spelet vad gäller skapelsen av turtlarna tillsammans med Aprils pappa är däremot en rätt spännande tolkning av den klassiska serien, där det faktiskt var Shredder som skapade turtlarna av en olyckshändelse när han egentligen var ute efter att förgöra Splinter. Jag blir faktiskt riktigt nyfiken på vad resten av denna historia är. 

Sen vad gäller turtlarnas design... Jag har hittills inte sett en enda positiv kommentar om det, men rent spontant tycker  jag att de är riktigt bra!
Att de skulle få en mer realistisk design är så efterlängtat så det finns inte! Jag har själv funderat i många år hur de faktiskt skulle se ut i verkligheten. Problemet är att folk verkar vilja ha de lite sötare och mer cartooniserade stilen på dem, antingen såsom de minns turtlarna från den klassiska serien, eller som den nuvarande 2012-stilen.
Jag blir ärligt talat ganska ledsen av att höra att fansen säger att de ser läskiga eller fula ut, men å andra sidan är det ju precis vad verkligheten skulle säga om turtlarna fanns på riktigt och helt plötsligt hamnade i rampljuset till allmän beskådan. Vilket ju är... bra?
Nä, jag trodde att fansen skulle lära sig något efter 2012-serien och hur alla de negativa kommentarerna istället omintetgjordes totalt. Istället upprepar sig historien, håhåjaja. 

Kom igen, de ser ju riktigt bra ut!
Jag har inga förväntningar, men trailern har gjort mig otroligt nyfiken, så i ärlighetens namn känns det riktigt jobbigt att behöva vänta till augusti.
En enda rädsla om filmen finns dock: att filmen kommer fördela filmutrymmet mellan turtlarna snett och låta dem få olika mycket utrymme beroende på hur populära de är. Vi har sett det förut, dels i den första långfilmen där Raph fick mest utrymme, sen även i den dataanimerade från 2007 där Raph och Leo fick mest utrymme. Det är jag riktigt less på ärligt talat, låt dem få lika mycket fokus (host host, mer Donatello tack, host host!). Det är verkligen allt jag begär av den kommande filmen.

Annars är mitt omdöme: vänta och se. Precis som jag sa förra gången.

söndag 23 mars 2014

Kaxigheten slår tillbaka

Sååå... jag satte mig och spelade the efterlängtade "The Witcher 2" igår, taggad till tusen och oerhört glad!

Tre timmar senare är jag svettig, rejält mörbultad i mitt spelsjälvförtroende samt nästintill hög på adrenalin.

För det var inte alls så lätt som det första spelet var. Det var i ärlighetens namn riktigt jävla svårt!

Jag kommer att berätta mer om det när jag blir klar med min recension av "The Witcher" men kortfattat så var svårighetsgraden i första spelet rätt obalanserad. Och dog jag någonsin så handlade det mer om slarv eller otur för att jag hade glömt att förbereda mig eller bara använde mig av fel teknik.

Mot slutet var jag verkligen en riktigt tuff Geralt som övervann alla hinder utan problem och var den fulländade mördarmaskinen i stort sett.

Så ja, jag var väl kanske lite för kaxig nu när jag satte mig med tvåan och fick storstryk gång på gång redan i första slagsmålen. Hur gick det här till? Jag som trodde jag var den fantastiske, oövervinnerlige Geralt, inte någon nybörjare. Och med Xbox-kontrollen är jag många gånger bättre än jag är på PC.

Märk väl också att jag spelade det första spelet på Hard, och fann det som en helt okej svårighetsgrad för mig. Nu i tvåan spelar jag på Normal och har ändå rejäla svårigheter.

Det enda jag konstaterar av det här är att jag definitivt inte behöver spela Dark Souls*. "The Witcher 2" är redan så jäkla svårt så jag kan redan nu säga att det kommer att ha varit det svåraste spelet jag har gett mig in på hittills.


*Dark Souls är annars ibland känt som det svåraste spelet i modern tid, och endast något för hardcore-gamers, eftersom man kommer att dö många många många gånger innan man klarar ut spelet (varför tror ni det också heter "Prepare to die"-edition?). Det är oförlåtligt och trampar på ALLA känsliga tår man kan tänkas ha, men enligt alla som spelat det är tillfredsställelsen när man klarar av en riktig svår fiende så enorm att man fortsätter, trots att man tidigare tänkt ge upp. Själv har jag varit rätt avskräckt, jag hatar när det blir för svårt, men å andra sidan har jag en och annan kompis som ligger på ungefär samma nivå som jag i spelteknik och ändå fixar det så.... den som lever får se?

lördag 22 mars 2014

Sopa problemen under mattan

Apropå att jag har dataproblem, igår när och Jay i sedvanlig ordning gick in på Games, såsom vi gör varenda gång som vi är på stan, så hittade jag den är underbara saken:


Egentligen hade jag inte råd med det, pengar är en riktig funderare sådana här dagar. Dessutom borde jag väl hellre ta reda på varför det inte vill fungera på min dator och sen göra något åt det?
Nå, jag har ett knep som jag brukar ta till var gång jag är fundersam på en sak att köpa vid sådana här tillfällen:

1. Behöver jag den här saken?
2. Kommer jag ångra mig om jag INTE köper den?

Svaret på första frågan i den här situationen var egentligen nej, eftersom jag ju redan har det på Steam. Men å andra sidan, vad har jag för nytta av ett spel som ändå inte vill fungera korrekt? Dessutom är jag ju mer en konsol-gamer, snarare än pc-gamer.
Så svaret på fråga 2 blev ett stenhårt JA, jag kände direkt att jag skulle ångra mig bittert om jag inte köpte det. Och det enda att göra då är att i kassan, när man ser pengarna försvinna från sitt kort, att helt enkelt resonera som Nemi:



Jag är SJUKT förnuftig, hehe!

Även om jag, angående datorn, sopar problemen under mattan.

torsdag 20 mars 2014

Vad gör en sjuk gamer?

Spelar spel som inte tar alltför mycket fokus såklart!

Det är i mina sjuka stunder som jag har matat Sims 2 som allra mest i mitt liv, alternativt då allt annat har varit riktigt tråkigt.

Just nu spelar jag dock inte Sims 2, men däremot en sandlådespel från samma skapare. Jag talar naturligtvis om Spore. Känner ni inte till det så är det långt ifrån samma sak som Sims, men fortfarande med några viktiga likheter. Som att själv skapa en pixlig livsform på din dataskärm.
I det här fallet kan du dock vara med från begynnelsen (första cellstadiet) till civilisation som utforskar rymden.
Och det är helt galet roligt att följa sina kreationer så länge! Mycket hinner hända på den vägen, och jag styr alltihop, mjehehehe!

Kreation 1, mellanstadie

Kreation 2, också mellanstadie

Kreation 3, en bit in i cellstadie

Egentligen hade jag inga planer på att alls skaffa det här spelet, trots att jag var grymt taggad när det kom 2008, men nu var det rea på Steam, och då vet ni ju vad som händer, hehe!

onsdag 19 mars 2014

Hej vårvinter

Apropå musikkärlek så damp den här underbara saken ner i min brevlåda igår, åh så glad jag blev!

Alltså... det här omslaget är så jäkla fint!!

För om det finns något som verkligen definierar min vårvinter, så är det när jag vill lyssna på Foster the People. Deras senaste platta kom nu i fredags och skivbolagen verkar inte resonera som bokförsäljarna och spelföretagen gör, det vill säga att skicka varan så att man har den dagen då den släpps (om man har förhandsbokat vill säga). Nåja, det ska vi inte gnälla om längre, jag har den ju nu! Yay!

Jag har bara hunnit lyssna igenom den tre gånger men spontant så gillar jag det jag hör. Jag gillar det väldigt mycket!
Jay gillar det också och vill påskina att det här albumet är bättre än deras förra men så långt vet jag inte om jag vill gå. Men albumet är definitivt MINST lika bra. Jag älskar redan låten "Coming of Age".


Däremot upplever jag inte att någon av låtarna har samma slagkraft på mig i det här tidiga skedet som "Helena Beat" hade när jag lyssnade på "Torches". För då sa det verkligen bara pang, så gillade jag den direkt, redan när introt satte igång (å andra sidan så har ju den låten det näst bästa introt genom tiderna så det kanske inte är så överraskande).
Det är lite förvånande, men å andra sidan finns det definitivt mer djup att finna och kanske älska ännu mer senare.

Hej vårvinter, nu är du här på riktigt när nu soundtracket till dig har satt igång.

tisdag 18 mars 2014

Inte så äventyrligt sjuk

Och precis lagom tid efter både rejäla magproblem och en slitsam helg så blir jag förkyld. Huvudet känns blytungt, halsen river och kroppen känns seg. Aldrig får det vara stabilt särskilt länge.

Men jag ska inte bli bitter. Istället ska jag halsa Alvedon, äppelcidervinäger (och för en gång skull inte ha det i håret ^_~) samt käka vitlök till lunch så jag orkar med mina inbokade möten i alla fall

måndag 17 mars 2014

En nörd försöker vara romantisk

I helgen blev jag och Jay lite romantiska och skulle smickra varandra. Jay sa nåt om hur speciell jag va (vilket ska förklaras som i att han tycker jag är galet annorlunda och därför gillar han mig, och annorlunda i det här fallet är min ovana att slänga ihop en härlig blandning av 6-7 citat från olika källor i samma mening och utan uppenbar koppling till varandra vilket lämnar vem som helst med reaktionen wtf).

Jag ville inte vara sämre så jag sa:
- Och du är min hobbit

Och med det menade jag förstås det Gandalf säger till Frodo i Sagan om Ringen:
"You can learn everything there is to learn about hobbits in a month, yet after 100 years, they can still surprise you"

Hur romantiskt som helst tyckte jag.

Hur långsökt och nördigt som helst tyckte Jay.

Vaaaad?

lördag 15 mars 2014

Manga workshop del 2

Den andra delen av workshopen hade vi på eftermiddagen, och då handlade det om enkla metoder att skapa figurer på.


I Japan utgår man väldigt ofta från kändisar som man i steg förenklar ansiktet på, och på så sätt skapar en karaktär som man sen använder i sin manga.


Senpai demonstrerar igen...

..och passar på att öva på sin svenska ^^

Mitt försök, en realistisk version till vänster och en seriefigur till höger

Henne blev jag riktigt förtjust i faktiskt! Jag döpte henne till Wilma ^^

Manlig karaktär, enligt samma metod som tjejen

Passade även på att tuscha med pensel-filtpenna
Avslutningsvis berättade Senpai om hur hela skapa-en-manga-process går till i Japan, något jag hade lite koll på sen tidigare men fick mer inblick i nu.

Tolken Simon Lundström hamnade även han på bild










Något jag kanske glömde nämna var att all undervisning skedde på japanska med en tolk, och då ingen mindre än Simon Lundström, som har översatt väldigt mycket manga till svenska från japanska. Det kändes rätt mäktigt faktiskt ^^

Allt som allt var det en väldigt kul workshop och jag är väldigt glad att jag gick dit! Nu önskar jag bara mer tid att skapa egna serier, samt en positivare attityd gentemot serier här i Sverige.

Nu ska jag fara och jobba så ni andra får ha en fortsatt trevlig helg, och läs mer serier!

Manga workshop del 1

Igår besökte jag en manga workshop i samband med Littfest i Umeå i helgen. Det var hur kul som helst!

Lite broschyrer och instruktionsblad, allt på japanska såklart -.-;;;;;

Senpai Ikou Matsuda, rektor på Yokohama Comic School var vår lärare
Under första delen fick vi testa på så kallat "skitgöra" i japansk serie-business, det vill säga dra raka linjer med hjälp av linjal och stålstift, sådant där som de riktiga tecknarna inte har tid med utan låter assistenterna göra. Svårt, en aning meditativt men sannerligen inte det roligaste man kan göra med just tusch. Men oj va nyttigt det är att kunna! Stålstiftet känns mer och mer som en förlängning av ens egen arm (hehe, va asiatiskt vis vi vart helt plötsligt ^^)
 
Senpai demonstrerar

Olika tekniker och typiska nybörjarmisstag längst ner

Jag jobbade hårt med linjal och stålstift...

...och fick en fin stämpel för mina raka linjer i de översta rutorna ^^

Inspirationen verkligen tickar som besatt i mig och jag känner bara för att teckna, teckna, teckna!

Dessvärre måste jag jobba hela helgen så explosionen får sjå sig till måndag, men då ska här jobbas på ordentligt!

torsdag 13 mars 2014

Avkopplande kväll

Efter en tuff vecka av på tok för lite mat och energi, så tänker jag unna mig en kväll av spel, spel, spel!

Eller ja, det blir som bara ett spel: Mass Effect! Tjoho!
Jag börjar närma mig slutet,  endast ett uppdrag kvarstår innan det är dags för hela slutet, det vill säga hela sista uppdraget med allt vad det innebär (jag bävar inför alla fiender som ska klaras av på level Hardcore, uhuhu!).

Men först ska vi kicka till rejält, min absoluta favorit skurk (djupt ironisk, för jag hatar verkligen den karaktären!) ska äntligen besegras!

Sen får kvällen avrundas med lite Okami. Ljuvliga kvällar...

onsdag 12 mars 2014

Hur den bra musiksmaken startade

När jag var liten hade jag inte mycket till musiksmak. Eller rättare sagt, det som lät bra var det som var bra helt enkelt. Som liten förstår man ju inte det där med överproducerat, uttjatat och musik som endast ska sälja, inte betyda något.

 Det här var min favoritlåt när jag var åtta... huvva!!

Jag gillade heller inte ett helt band så att säga, det närmsta jag kom var Spice Girls under deras peak när jag gick i mellanstadiet (fast jag kan erkänna att jag aldrig var riktigt Spice Girl-tokig, iaf inte om man jämför mig med de dåvarande "coola" tjejerna som hade sin egen Spice Girl-grupp).

Annars var det någon enstaka låt här, och någon enstaka låt där. Band och artister hade jag verkligen ingen koll på, och jag förstod heller inte hur andra kunde ha det. Jag såg liksom aldrig att det fanns tidningar för det, jag lyssnade inte på radio och jag följde inte voxpop särskilt noga även om jag försökte.

Sen gjorde en enda artist intrång i mitt liv, och fick mig att fatta det här med artisteri och kunnande: 

EMINƎM


Japp, av alla musikartister jag kunde falla som en fura för, så blev det den argaste och mest kontroversiella rappare genom tiderna. Men där och då så var hans musik verkligen precis vad jag behövde. Jag var själv väldigt ledsen, ensam och arg på världen som bara jävlades. Jag hatade mycket och fick aldrig utlopp för mina känslor genom något annat sätt än tårar. Nog fan behövde jag skrika emellanåt.

Det började med "Without Me", sen rullade det på med hela albumet "The Eminem Show" som kom samma år som jag gick åttan. Jag eggade främst "White America", "Cleaning out my closet" samt den underbara "Hailie's Song" ("My Dad's gone crazy" förtjänar definitivt . Under sommaren hittade jag till hans föregående album "The Slim Shady LP" samt även "Marshall Mathers LP" och älskade dem båda. I bakhuvudet ifrågasatte jag lite den våldsamma naturen (låten "Kim" är ett klockrent exempel, där hela låten går ut på att Eminem tar livet av sin fru) samt även allt svärande, men ju mer jag lyssnade, desto mer rättfärdigat blev det. Jag svor som fan, jag tog ut all min inneboende ilska på musiken jag lyssnade på och skrek ibland med (rappa kan jag inte för fem öre). Jag ska inte påstå att livet blev bättre på grund av Eminem, men det blev definitivt mycket lättare att ta sig igenom sista året på högstadiet.

Innan Eminem hade jag inte alls fattat det här med artister och band och album, men nu blev jag en flitig besökare på bibliotekets cd-avdelning, där jag lånade ett tiotal skivor i veckan. De bra skivorna blev rippade in på min dator, och därmed hade jag tagit steget in i världen av "gratis" musik, fast old-school varianten, hehe. Och helt plötsligt började jag långsamt upptäcka riktigt bra musik och jag fick en lång rad med favoritartister som jag gillade och gillar än. Jag utvecklade även det där hatet gentemot popmusik och undvek i största mån att lyssna på radiokanaler som RixFM och NRJ.

Idag ligger Eminem mig varmt om hjärtat, även om det kan gå långa perioder då jag inte lyssnar alls på honom. Jag har fortfarande inga problem alls med den våldsamma naturen eller allt svärande, och jag vet också att han älskar att driva med allt och alla, så det finns inget han säger som gör mig upprörd eller stött. Jag behöver honom bara inte lika hårt som jag gjorde då.

Behöver jag nämna att han även har, utan någon som helst konkurrens, gjort den absolut bästa rap-låten genom tiderna? Här har ni "Rap God"


(bara som en kul notis om just Rap God, de flesta rappare gör en sån här kaxig låt till deras första album, och här kommer Eminem 15 år efter genombrottet och är kaxigast av dem alla, hur klockrent är det inte?)

tisdag 11 mars 2014

Sjukäventyr

Hej blogg, nu var det ett tag sen. Inspirationen har legat på lite väl mycket saker som vanligt, men de senaste tre dagarna har däremot varit helt uppåt väggarna. Det pratar jag gärna om. Mest bara för att poängtera för de enstaka nära och kära som jag har som läser denna blogg att jag faktiskt är okej.

I lördags hade jag och Jay varit på middag och film hos hans pappa, såsom vi gör ibland. Trevligt värre. Vi kommer dock hem rätt sent, klockan var närmare halv ett när vi tog oss innanför dörrarna. Vi sitter en stund framför datorn för att varva ner och bli trötta. Och från ingenstans blir jag riktigt yr. Jag hinner tänka att jag nog är riktigt trött, men då slår ett illamående till, ni vet det där illamåendet som känns i hela magpartiet när man är magsjuk.
Sen kommer smärtan. Och jag får riktigt svårt att fokusera på om jag borde gå på toa, kräkas, svimma eller klättra på väggarna. Så jag tar mig mot toaletten för att försöka med nåt av det. Och lyckas inte, istället eskalerar smärtan och börjar komma i intervaller om riktigt, riktigt svår smärta och en mer hanterbar sådan. Vilket gör att jag inte tar mig upp från golvet ens.

Vad som hände sen är lite luddigt, men Jay ringde i alla fall ambulans och två ambulansförare gav mig morfin (ingen höjdare kan jag säga!) samt nånting mot illamåendet. Det hjälpte lite men då höll det istället på att svartna, därav luddigheten. Så vi far mot sjukhuset där det tas prover och jag får dropp. Men de lyckas inte ta reda på vad som kan vara fel. Smärtan och illamåendet har börjat gå över också, så de låter mig dricka någon slags "bedövningsshot" (tänk er ett litet shotglas med emla-kräm) som lugnade ner magen och bedövade allt (inklusive mun och hals, samt gjorde mig vit över hela kroppen). När den har fått verka blir vi hemskickade, jag och Jay, men jag känner mig definitivt inte helt okej.

Det var min spännande lördag natt. Vad som sen har hänt de här senaste tre dagarna är att jag har haft väldigt svårt att få i mig ordentlig mat. I söndags fick jag i mig tre halva mackor och en mosad banan totalt. Igår fick jag i mig en mycket liten flingtallrik, två halva mackor samt en femtedels portion pasta med sås. Idag har det kanske sett lite bättre ut, då jag har ätit en halv portion pasta, en liten tallrik gröt samt en macka. Men det är som att magen säger "stopp, jag mår illa om du äter mer!". Och det känns ju inte bra.

Men på det stora hela verkar jag ju vara på väg åt rätt håll så ingen behöver oroa sig för mig. Imorgon ska jag till och med gå till skolan igen. Jag har på tok för mycket roligt där som jag vill få färdigt.