Min hals är rätt raspig och det river när jag pratar, så jag försöker undvika det. Istället äter jag glass, dricker te och njuter lite av att vara sjuk. Jag menar, jag är ju inte däckad av förkylning, det är bara halsen som strular, och det överlever jag. Åtminstone tillräckligt för att unna mig lite underhållning under pläden (och den meningen kan ju inte aaaaaaaalls misstolkas!).
Så jag ska roa mig med mass effect. Igen. För jag verkar inte ha några andra intressen just nu.
tisdag 16 december 2014
fredag 12 december 2014
Ångest i natten
Jag har kemi-tenta om ungefär 6 timmar och lyckas ändå inte somna. Det är å andra sidan inte så konstigt, om man redan har lite ångest över en sak så tycker hjärnan att det är logiskt att tänka på mer ångestskapande saker, och till slut snurrar det bara runt i skallen av ilska, irritation och hopplöshet över... ja, allt.
Mest av allt sliter jag mig i håret över det kommande valet, och alla jävla idioter som trots allt prat om SD, trots alla avslöjanden, trots alla slags argument, ändå tänker rösta på dem nu i mars.
Jag orkar seriöst inte, hur jävla egoistisk och korkad får man bli? Jag vet att Socialdemokraterna (och alla andra partier för den delen) inte är särskilt trovärdiga, och har mycket att bli kritiserade för, men tänk efter en gång till: Vad för slags samhälle vill vi ha? Frihet? Jämlikhet? Syskonskap?
Vilka frågor är viktigast? Inte fan är det invandringen, eller för den delen arbetarfrågan.
Så du i arbetarklass och ni ungmoderatsvin som sitter och är så jävla bitter just nu, gör mig en tjänst och läs på mer istället för att hitta färdigplockade "sanningar" som andra har gett dig. Ifrågasätt sedan din uppenbara egoism och fundera över ANDRA människor i samhället. Utforska sedan verktyget som kallas "ANALYS" och använd det efter bästa förmåga.
Om du inte lyckas med något av detta, var så vänlig och prata inte med mig. Risken är stor att jag blir förbannad och får en black-out. Och vad människor gör under en black-out kan man ju inte så noga veta, men vem vill ta risken?
Jag sliter mig även i håret över den bristande kommunikation och empati som finns, både i min direkta och mer distanserade omvärld. Och när jag pratar kommunikation så pratar jag naturligtvis inte om alla sätt att kommunicera på, men apropå det, hur ironiskt är det inte att vi har så otroligt många sätt att kommunicera på och vi har likväl längs med vägen tappat förmågan att göra det? Eller så har evolutionen avstannat helt på den punkten. Jag vet inte, vem vet hur bra vi kunde kommunicera för hundra år sedan jämfört med idag.
Men det hindrar mig inte från att hårt kritisera dagens samhälle. Jag hatar att allt ska vara på ett särskilt sätt, eftersom vårt samhälle har bestämt det. Kallprat, diskussion om vädret, vilken skola går du på då, hur går det i skolan för resten, hur går det på jobbet, va sysslar du med nuförtiden, bla bla bla. Alla är bara stela och osäkra och har ingenting att prata om, så man pratar om just ingenting. Jag blir så uppgiven av det, och känner mest bara för att isolera mig, men det fungerar dåligt om man är en social människa.
Så jag provocerar ständigt folk i min omgivning. Jag ställer obekväma eller annorlunda frågor utan hänsyn (såvida folk inte blir sårade, för det är aldrig min mening), jag söker ögonkontakt nästan hela tiden (vilket folk finner extremt obehagligt) och jag utmanar den personliga bubblan.
Och oftast får jag komplimanger för det, som i att folk tycker att det är något bra trots att samhället inte kallar det för norm. "Åh, om jag bara kunde vara lika modig som du", säger de till mig, och själv blir jag bara ledsen. För jag är inte modig, inte ett dugg. Jag är inte nervös över mina handlingar, jag ångrar inte vad jag gör i mina provokationer och jag pressar definitivt inte mig själv. Så nej, att kalla mig modig är bara dumt, och det gör mig ledsen eftersom folk missförstår enkla och rent av naturliga handlingar med mod.
Jag har inte pratat om det i bloggsammanhang, men under mitt andra år på konstskolan så skapade jag ett performance om just det ämnet. I enkelhet klippte jag upp en gipsbyst av mig själv, plockade ur avgjutningar av anatomiska hjärtan som jag sedan gav bort till folk, samtidigt som jag höll ögonkontakt med dem i ungefär 40 sekunder. För att sedan ta tillbaka hjärtat, ta av mig min svarta klädnad för att avslöja en vit under, och med högt huvud tåga ut ur utrymmet. Det gjorde folk oerhört obekväma. En bekant tyckte till och med att jag var mörk och läskig, och att det mer handlade om död snarare än kommunikation.
Jag kritiserar inte någons tolkning av konst, alla får naturligtvis tänka olika, men jag blev väldigt ledsen och irriterad över just denna tolkning. Just för att det bevisar bara att det problemet som jag pratar om påtagligt finns där. Den där icke-existerande kommunikationen som jag avskyr och blir så jävla ledsen över. Jag försökte prata om min konstnärliga idé och problematiken som jag ser i det, men i begreppet kommunikation ingår ju tyvärr även den där komponenten som kallas att lyssna. Den svåraste lärdomen i den hårda skola som kallas livet. Och som jag känner att extremt få bemästrar. Om ens någon.
Jo, Momo i och för sig, men hon är en fiktiv karaktär (Läs boken om ni inte har gjort det redan).
Det finns de som är deprimerade av personliga problem, eller dålig självbild. Sen finns de som bara mår dåligt av att världen är som den är.
Jag är just nu den sistnämnda. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket av den här världen jag orkar med...
Toppen, nu kommer jag VERKLIGEN orka med tentan imorgon. Eller idag, om vi ska vara noga... Strålande, verkligen...
Mest av allt sliter jag mig i håret över det kommande valet, och alla jävla idioter som trots allt prat om SD, trots alla avslöjanden, trots alla slags argument, ändå tänker rösta på dem nu i mars.
Jag orkar seriöst inte, hur jävla egoistisk och korkad får man bli? Jag vet att Socialdemokraterna (och alla andra partier för den delen) inte är särskilt trovärdiga, och har mycket att bli kritiserade för, men tänk efter en gång till: Vad för slags samhälle vill vi ha? Frihet? Jämlikhet? Syskonskap?
Vilka frågor är viktigast? Inte fan är det invandringen, eller för den delen arbetarfrågan.
Så du i arbetarklass och ni ungmoderatsvin som sitter och är så jävla bitter just nu, gör mig en tjänst och läs på mer istället för att hitta färdigplockade "sanningar" som andra har gett dig. Ifrågasätt sedan din uppenbara egoism och fundera över ANDRA människor i samhället. Utforska sedan verktyget som kallas "ANALYS" och använd det efter bästa förmåga.
Om du inte lyckas med något av detta, var så vänlig och prata inte med mig. Risken är stor att jag blir förbannad och får en black-out. Och vad människor gör under en black-out kan man ju inte så noga veta, men vem vill ta risken?
Jag sliter mig även i håret över den bristande kommunikation och empati som finns, både i min direkta och mer distanserade omvärld. Och när jag pratar kommunikation så pratar jag naturligtvis inte om alla sätt att kommunicera på, men apropå det, hur ironiskt är det inte att vi har så otroligt många sätt att kommunicera på och vi har likväl längs med vägen tappat förmågan att göra det? Eller så har evolutionen avstannat helt på den punkten. Jag vet inte, vem vet hur bra vi kunde kommunicera för hundra år sedan jämfört med idag.
Men det hindrar mig inte från att hårt kritisera dagens samhälle. Jag hatar att allt ska vara på ett särskilt sätt, eftersom vårt samhälle har bestämt det. Kallprat, diskussion om vädret, vilken skola går du på då, hur går det i skolan för resten, hur går det på jobbet, va sysslar du med nuförtiden, bla bla bla. Alla är bara stela och osäkra och har ingenting att prata om, så man pratar om just ingenting. Jag blir så uppgiven av det, och känner mest bara för att isolera mig, men det fungerar dåligt om man är en social människa.
Så jag provocerar ständigt folk i min omgivning. Jag ställer obekväma eller annorlunda frågor utan hänsyn (såvida folk inte blir sårade, för det är aldrig min mening), jag söker ögonkontakt nästan hela tiden (vilket folk finner extremt obehagligt) och jag utmanar den personliga bubblan.
Och oftast får jag komplimanger för det, som i att folk tycker att det är något bra trots att samhället inte kallar det för norm. "Åh, om jag bara kunde vara lika modig som du", säger de till mig, och själv blir jag bara ledsen. För jag är inte modig, inte ett dugg. Jag är inte nervös över mina handlingar, jag ångrar inte vad jag gör i mina provokationer och jag pressar definitivt inte mig själv. Så nej, att kalla mig modig är bara dumt, och det gör mig ledsen eftersom folk missförstår enkla och rent av naturliga handlingar med mod.
Jag har inte pratat om det i bloggsammanhang, men under mitt andra år på konstskolan så skapade jag ett performance om just det ämnet. I enkelhet klippte jag upp en gipsbyst av mig själv, plockade ur avgjutningar av anatomiska hjärtan som jag sedan gav bort till folk, samtidigt som jag höll ögonkontakt med dem i ungefär 40 sekunder. För att sedan ta tillbaka hjärtat, ta av mig min svarta klädnad för att avslöja en vit under, och med högt huvud tåga ut ur utrymmet. Det gjorde folk oerhört obekväma. En bekant tyckte till och med att jag var mörk och läskig, och att det mer handlade om död snarare än kommunikation.
Jag kritiserar inte någons tolkning av konst, alla får naturligtvis tänka olika, men jag blev väldigt ledsen och irriterad över just denna tolkning. Just för att det bevisar bara att det problemet som jag pratar om påtagligt finns där. Den där icke-existerande kommunikationen som jag avskyr och blir så jävla ledsen över. Jag försökte prata om min konstnärliga idé och problematiken som jag ser i det, men i begreppet kommunikation ingår ju tyvärr även den där komponenten som kallas att lyssna. Den svåraste lärdomen i den hårda skola som kallas livet. Och som jag känner att extremt få bemästrar. Om ens någon.
Jo, Momo i och för sig, men hon är en fiktiv karaktär (Läs boken om ni inte har gjort det redan).
Det finns de som är deprimerade av personliga problem, eller dålig självbild. Sen finns de som bara mår dåligt av att världen är som den är.
Jag är just nu den sistnämnda. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket av den här världen jag orkar med...
Toppen, nu kommer jag VERKLIGEN orka med tentan imorgon. Eller idag, om vi ska vara noga... Strålande, verkligen...
tisdag 9 december 2014
Min typ av outfit-bilder
Eftersom jag är så ointresserad av mode, kläder och utseende så kanske ni gissar att "dagens outfit" inte är ett tema som roar mig så värst. Jag menar därmed inte att jag ogillar dessa typer av inlägg; om en blogg jag redan gillar har sådana inlägg så hoppar jag naturligtvis inte över dem, det är ju alltid kul att få veta vilka plagg som bloggaren i sig gillar och varför. Bloggar som endast består av denna typ av inlägg tråkar ut mig.
Så i överlag kan vi säga att jag inte intresserar mig för inlägg med outfit-bilder.
Om det inte är lite mer alternativa sådana såklart!
Typ som mitt egna exempel här ovan,där posen är lite knäpp och det är dessutom inte jag själv på bilden tekniskt sett, utan min spegelbild (lite som en kommentar till alla dom som tycker att deras spegelbild är vackrare än va de själva är >:D ).
Jag vet däremot inte under vilket fack man kan sortera in den där outfiten. Urban kanske?
(PS: det är endast tajtsen som är inköpt i butik, resten är arvegods, second-hand eller marknadsfynd)
(PPS: Titta titta, en julstjärna i bakgrunden!)
(PPPS: Det ser man inte på bilden, men den lilla pin som skymtar vid mitt vänstra bröst är en Yu-Gi-Oh!-pin som överlevt hundratals tvättar under säkert 7-8 år, då jag inte har tagit av den någonsin! Den är lite böjd, det är allt! Så den får sitta kvar, då vet jag ju att jag inte tappar den)
Så i överlag kan vi säga att jag inte intresserar mig för inlägg med outfit-bilder.
Om det inte är lite mer alternativa sådana såklart!
 |
| "I'm Commander Shepard, and my dancing scares everyone away" |
Typ som mitt egna exempel här ovan,där posen är lite knäpp och det är dessutom inte jag själv på bilden tekniskt sett, utan min spegelbild (lite som en kommentar till alla dom som tycker att deras spegelbild är vackrare än va de själva är >:D ).
Jag vet däremot inte under vilket fack man kan sortera in den där outfiten. Urban kanske?
(PS: det är endast tajtsen som är inköpt i butik, resten är arvegods, second-hand eller marknadsfynd)
(PPS: Titta titta, en julstjärna i bakgrunden!)
(PPPS: Det ser man inte på bilden, men den lilla pin som skymtar vid mitt vänstra bröst är en Yu-Gi-Oh!-pin som överlevt hundratals tvättar under säkert 7-8 år, då jag inte har tagit av den någonsin! Den är lite böjd, det är allt! Så den får sitta kvar, då vet jag ju att jag inte tappar den)
söndag 7 december 2014
Glad andra advent
Här får ni en Nemi-serie jag brukar tänka på när jag tänker just "andra advent", tihi!
 |
| © Lise |
lördag 6 december 2014
Yey, jag hör igen...
Igår var jag på vårdcentralen och lyckades äntligen råda bot på mina tilltäppta öron! Känslan att äntligen höra var magisk!
Tills läkaren fortsatte rensa på vax, och min hörsel blev skarpare och skarpare, och till slut blev så "bra" att nu låter ALLT som om det härstammar ur en burk, i brist på bättre metaforer. Alla ljud är så skarpa att jag ryser/hoppar till över det mesta jag hör.
Ska jag koka vatten i vattenkokaren så låter det på tok för skarpt när jag fyller upp den med vatten och trycker på knappen. Diska måste jag göra med öronproppar då vattenskvalpet är på tok för högt och gällt.
Mikrovågsugnen skjuter sönder mina trumhinnor med ljudet som blir när man ständer igen luckan, starta den och det infernaliska pipandet när den är klar. Jag kan inte vistas i köket samtidigt.
Bara att skriva det här inlägget tär lite på mina trumhinnor, då det låter som att jag slår sönder tangentbordet, fastän jag är så mjuk som möjligt utan att för den delen tappa tempo i mitt skrivande.
Och alla småljud jag inte hörde innan ska vi inte ens snacka om.
Aldrig får man vara nöjd...
Tills läkaren fortsatte rensa på vax, och min hörsel blev skarpare och skarpare, och till slut blev så "bra" att nu låter ALLT som om det härstammar ur en burk, i brist på bättre metaforer. Alla ljud är så skarpa att jag ryser/hoppar till över det mesta jag hör.
Ska jag koka vatten i vattenkokaren så låter det på tok för skarpt när jag fyller upp den med vatten och trycker på knappen. Diska måste jag göra med öronproppar då vattenskvalpet är på tok för högt och gällt.
Mikrovågsugnen skjuter sönder mina trumhinnor med ljudet som blir när man ständer igen luckan, starta den och det infernaliska pipandet när den är klar. Jag kan inte vistas i köket samtidigt.
Bara att skriva det här inlägget tär lite på mina trumhinnor, då det låter som att jag slår sönder tangentbordet, fastän jag är så mjuk som möjligt utan att för den delen tappa tempo i mitt skrivande.
Och alla småljud jag inte hörde innan ska vi inte ens snacka om.
Aldrig får man vara nöjd...
 |
| I brist på nya bilder som visar min surhet bjuder jag på en gammal bild av mig, gjord av min vän Euranne ^^ |
fredag 5 december 2014
Pewdiepie + South Park = Awesomeness!
Alltså, jag kan inte ens... Jag älskar South Park, jag tycker det är genialiskt roligt (för det mesta), men nu har de nått helt nya nivåer av humor!
Och en episod med Pewdiepie är helt galet roligt!
Och en episod med Pewdiepie är helt galet roligt!
Världens snyggaste kalender (2015-modellen)
Ni minns kanske att jag pratade om var man hittar de perfekta kalendrarna någonstans i det här inlägget?
Jag har redan skickat efter en ny för 2015, och den anlände överraskande nog bara några få dagar senare! Såhär snygg blev den:
Personligalmanacka.se är helt enkelt bäst, utan konkurrens någonstans!
Och nej, jag kan INTE få nog av Garrus Vakarian ;)
2015 kommer att bli ett bra år känner jag.
Jag har redan skickat efter en ny för 2015, och den anlände överraskande nog bara några få dagar senare! Såhär snygg blev den:
 |
| Bilden fick jag härifrån ^^ |
Personligalmanacka.se är helt enkelt bäst, utan konkurrens någonstans!
Och nej, jag kan INTE få nog av Garrus Vakarian ;)
2015 kommer att bli ett bra år känner jag.
torsdag 4 december 2014
Konstnärligt (och nördigt) julfixande
Hur pimpar man bäst en tråkig ljusstake?
Genom att måla på den såklart! Så under mitt första år på konstskolan tog jag mig för att pimpa till två ljusstakar som var lite väl simpla och tråkiga (har inte kunnat ta bra bilder på dem innan). I sovrummet placerade jag den här romantiska saken:
Jag målade med favoritpenseln Filbert storlek 4 (en platt pensel med rundad topp), och akryl. Resultatet blev helt över förväntan, och jag myser över faktumet att JAG har gjort den.
I nördhörnan tänkte jag lite annorlunda, och gjorde en "Legend of Zelda"-inspirerad ljusstake:
För er som inte har spelat något av Zelda-spelen så är den svarta symbolen Det kungliga vapnet för Hyrule (kungadömet där Zelda-historierna utspelar sig) och Triforce (den tre-eniga mystista kraften där de tre komponenterna visdom, styrka och mod bildar en helhet).
De gula plupparna med pilar är de gula pilknapparna på Nintendo 64 - kontrollen, och är de knappar man måste trycka på för att med hjälp av sin ocarina spela "Zelda's Lullaby", som är det finaste stycket i Zelda-universumet.
Även här använda jag mig av akrylfärg och Filbert-penseln, fast storlek 2. Jay pep högt av förtjusning när han såg den ena, och med tanke på vilken Zelda-nörd han är så kanske ni kan gissa vilken ljusstake han pep åt ;)
Genom att måla på den såklart! Så under mitt första år på konstskolan tog jag mig för att pimpa till två ljusstakar som var lite väl simpla och tråkiga (har inte kunnat ta bra bilder på dem innan). I sovrummet placerade jag den här romantiska saken:
Jag målade med favoritpenseln Filbert storlek 4 (en platt pensel med rundad topp), och akryl. Resultatet blev helt över förväntan, och jag myser över faktumet att JAG har gjort den.
I nördhörnan tänkte jag lite annorlunda, och gjorde en "Legend of Zelda"-inspirerad ljusstake:
 |
| Mikey fick också vara med :) |
De gula plupparna med pilar är de gula pilknapparna på Nintendo 64 - kontrollen, och är de knappar man måste trycka på för att med hjälp av sin ocarina spela "Zelda's Lullaby", som är det finaste stycket i Zelda-universumet.
Även här använda jag mig av akrylfärg och Filbert-penseln, fast storlek 2. Jay pep högt av förtjusning när han såg den ena, och med tanke på vilken Zelda-nörd han är så kanske ni kan gissa vilken ljusstake han pep åt ;)
Nyval, vilken historia
Så nu är det bestämt. Det kommer att bli nyval i mars.
Jag tänkte inte att jag skulle vara alltför politisk i den här bloggen, men när jag läser sådana nyheter, och blir så arg och ledsen som jag blir, så är det väl ändå inte så konstigt att jag vill avreagera mig?
Spekulationerna över det kommande valresultatet gör mig skräckslagen:
- Valresultat kan bli exakt vad det blev nu under hösten, vilken inte skulle innebära någon skillnad alls från idag.
- Sverigedemokraterna kan få ännu större stöd, vilket skrämmer mig allra mest. Dels för att det var deras förtjänst att vi fick nyval då de röstade på alliansens budgetförslag, och därmed röstade ner regeringens budget. Dels också för att just SD är de som tjänar på ett nyval, eftersom de tar för givet att de kommer få mer stöd än vad de redan har fått.
Varför kan inte det få vara tillräckligt bevis på att SD inte är ett parti att lita på?
- Å andra sidan kan det bli en rejäl skillnad, där vi ci får stark majoritet för en rödgrönrosa regering, och det vore toppen!
Det finns en solig glimt vid horisonten i alla fall, och det är dit jag måste springa om jag inte ska krackelera totalt. Jag hoppas att ni alla tänker igenom ert val ytterligare en gång när det väl närmar sig, jag lär påminna er nästa år. Och hur ni, och resten av Sverige kommer rösta då, vet jag inte.
Jag vet i alla fall att jag tänker vara en av de som bidrar till Feministiskt Initiativ kommer in!
Jag tänkte inte att jag skulle vara alltför politisk i den här bloggen, men när jag läser sådana nyheter, och blir så arg och ledsen som jag blir, så är det väl ändå inte så konstigt att jag vill avreagera mig?
Spekulationerna över det kommande valresultatet gör mig skräckslagen:
- Valresultat kan bli exakt vad det blev nu under hösten, vilken inte skulle innebära någon skillnad alls från idag.
- Sverigedemokraterna kan få ännu större stöd, vilket skrämmer mig allra mest. Dels för att det var deras förtjänst att vi fick nyval då de röstade på alliansens budgetförslag, och därmed röstade ner regeringens budget. Dels också för att just SD är de som tjänar på ett nyval, eftersom de tar för givet att de kommer få mer stöd än vad de redan har fått.
Varför kan inte det få vara tillräckligt bevis på att SD inte är ett parti att lita på?
- Å andra sidan kan det bli en rejäl skillnad, där vi ci får stark majoritet för en rödgrönrosa regering, och det vore toppen!
Det finns en solig glimt vid horisonten i alla fall, och det är dit jag måste springa om jag inte ska krackelera totalt. Jag hoppas att ni alla tänker igenom ert val ytterligare en gång när det väl närmar sig, jag lär påminna er nästa år. Och hur ni, och resten av Sverige kommer rösta då, vet jag inte.
Jag vet i alla fall att jag tänker vara en av de som bidrar till Feministiskt Initiativ kommer in!
onsdag 3 december 2014
Apropå Star Wars-trailern...
Ni som mot förmodan inte har sett det, utan förhållit er till de mer mystiska hörnen av internet där ingen någonsin återvänder ifrån, så ligger den nya trailern för Star Wars Episod VII uppe nu.
Och fansen har redan orsakat världens massvåg av kritik, spekulationer och hat, vilket får mig att nästan vilja avsäga mig titeln som "Star Wars - fan", eftersom jag inte vill bli ihopklumpad med en massa idioter. Men det går ju naturligtvis inte för att:
1. Att avsäga sig titeln som "Star Wars - fan" skulle ju i så fall innebära att jag inte på något sätt uppskattar Star Wars universumet (haha!), och det gör jag ju! Jag älskar Star Wars! Och det går ju inte att sluta vara fan utan att sluta gilla det på köpet. I alla fall enligt min definition av fan.
2. Alla Star Wars fans är ju naturligtvis olika. Det finns inte en mall där man kan sortera ALLA Star Wars - fans och säga att de är på DET HÄR och DET HÄR sättet.
Jag misstänker snarare att folk gör en alltför stor grej av saker och ting, och att andra lättpåverkade hakar på i blindo utan att tänka själva en sekund eller två. Vips har vi en domino-effekt, där fler och fler kritiserar samma eko, och där större delen kritiker inte kan svara på den ultimata tentan på temat "Varför kritiserar du det här?".
Jag då?
Jag skiter blanka fan i alla spekulationer och arga kommentarer. Istället blir jag hajpad som fan över att se Millenuim Falcon susa omkring i högupplösning och så snyggt animerad att det ser precis ut som i de gamla filmerna! Det räcker för mig. Visst kan man diskutera om jag är lite lättköpt, men vad spelar det för roll?
Jag väntar med spänning på december 2015!
Här har ni trailern för resten (obs, endast en teaser!):
Och fansen har redan orsakat världens massvåg av kritik, spekulationer och hat, vilket får mig att nästan vilja avsäga mig titeln som "Star Wars - fan", eftersom jag inte vill bli ihopklumpad med en massa idioter. Men det går ju naturligtvis inte för att:
1. Att avsäga sig titeln som "Star Wars - fan" skulle ju i så fall innebära att jag inte på något sätt uppskattar Star Wars universumet (haha!), och det gör jag ju! Jag älskar Star Wars! Och det går ju inte att sluta vara fan utan att sluta gilla det på köpet. I alla fall enligt min definition av fan.
2. Alla Star Wars fans är ju naturligtvis olika. Det finns inte en mall där man kan sortera ALLA Star Wars - fans och säga att de är på DET HÄR och DET HÄR sättet.
Jag misstänker snarare att folk gör en alltför stor grej av saker och ting, och att andra lättpåverkade hakar på i blindo utan att tänka själva en sekund eller två. Vips har vi en domino-effekt, där fler och fler kritiserar samma eko, och där större delen kritiker inte kan svara på den ultimata tentan på temat "Varför kritiserar du det här?".
Jag då?
Jag skiter blanka fan i alla spekulationer och arga kommentarer. Istället blir jag hajpad som fan över att se Millenuim Falcon susa omkring i högupplösning och så snyggt animerad att det ser precis ut som i de gamla filmerna! Det räcker för mig. Visst kan man diskutera om jag är lite lättköpt, men vad spelar det för roll?
Jag väntar med spänning på december 2015!
Här har ni trailern för resten (obs, endast en teaser!):
Pärlplattor + nörd + pixlar = sant!
Pyssla med pärlplattor, det hör väl ändå till dagisbarn va? På sin allra högsta höjd lågstadieungar va?
Fel!
En undre åldersgräns finns inte, inte ens när det gäller kläder (klart som fan du kan va en 80-årig skröplig tant som kör mc i läder och solbrillor om du vill det!). Och verkligen inte på pyssel. Det enda som finns är den där så kallade "vuxen-monstret" som infekterar människor i en viss mognad eller ålder, och gör alla vuxna alltför förnuftiga och får dem att glömma vad som är roligt!
Eller så blir det mer tacksamt när jag ändå är nördig sen innan, och gör pixelkonst av pärlorna:
Strunt i teorierna bakom, alla som tycker det är kul med pärlplattor ska banne mig syssla med pärlplattor, man kan göra annat än pixelkonst :)
Fel!
En undre åldersgräns finns inte, inte ens när det gäller kläder (klart som fan du kan va en 80-årig skröplig tant som kör mc i läder och solbrillor om du vill det!). Och verkligen inte på pyssel. Det enda som finns är den där så kallade "vuxen-monstret" som infekterar människor i en viss mognad eller ålder, och gör alla vuxna alltför förnuftiga och får dem att glömma vad som är roligt!
Eller så blir det mer tacksamt när jag ändå är nördig sen innan, och gör pixelkonst av pärlorna:
 |
| Piranha-planta från Super Mario ^^ |
Strunt i teorierna bakom, alla som tycker det är kul med pärlplattor ska banne mig syssla med pärlplattor, man kan göra annat än pixelkonst :)
måndag 1 december 2014
Första advent
Jag var inte särskilt "adventig" av mig igår, vad ska man göra egentligen? Tända ljus, men sedan då?
Jag vet att man ska testa brandvarnaren, så om ni inte har gjort det redan måste ni göra det snarast. Det är enklare än att byta glödlampa.
Den icke-religiösa, det vill säga jag, firade annars med att tända ljus, koka hjortron-glögg, värma på lussebullar och gotta ner mig framför "How the Grinch Stole Christmas", originalet från 1966. Efter att ha sett den så fixar jag inte längre den otecknade med Jim Carrey tyvärr, hur mycket jag än älskar Carrey.
Glad advent på er! Nu räknar vi ner till jul!
Jag vet att man ska testa brandvarnaren, så om ni inte har gjort det redan måste ni göra det snarast. Det är enklare än att byta glödlampa.
Den icke-religiösa, det vill säga jag, firade annars med att tända ljus, koka hjortron-glögg, värma på lussebullar och gotta ner mig framför "How the Grinch Stole Christmas", originalet från 1966. Efter att ha sett den så fixar jag inte längre den otecknade med Jim Carrey tyvärr, hur mycket jag än älskar Carrey.
 |
| Boris Karloff, a.k.a Frankenstein's Monster, gör rösten åt både Grinchen och berättarrösten :) |
Glad advent på er! Nu räknar vi ner till jul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)