expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 30 juni 2014

Hemma

Det är riktigt skönt att vara hemma! Visserligen kom jag hem redan i lördags men då var jag så trött efter en natt med sträckläsning av en riktigt bra bok på nattåget till Umeå, och när vi väl anlände på stationen blev vi upplockade av Jay's pappa som vi hade lovat vara flytthjälp åt den dagen. Kroppen kändes lagom mör när vi väl steg innanför dörrarna hem till lägenheten. Men desto större blev lyckan när vi i hallen möttes av doften av rengöringsmedel. Min yngsta syster som suttit kattvakt halva veckan hade storstädat åt oss. Vilken sann lycka! Hon har sannerligen gjort sig mer än väl förtjänt av en second hand-shoppingrunda!


Göteborg var i sedvanlig ordning en trevlig vistelse, där vi hängde med trevligt folk, besökte Universeum och Liseberg, samt hittade igen dels det trevligaste hotellet någonsin och den bästa indiska restaurangen jag någonsin varit på.

Lite bilder från veckan:

På Universuem vi traska en hel dag...

... och stiftade bekantskap med livs levande tukaner...

... samt inte så levande dinosaurier

På Liseberg såg vi Bunny Wailer, det var riktigt episkt!

I Slottsparken (inte en regelrätt djurpark, nej) hittade vi pingviner, naaw!


Tack för den här gången Göteborg!

fredag 27 juni 2014

Ett nytt set till min druid

En sak som verkligen gör mig till en casual gamer vad gäller WoW är att jag inte har det minsta koll på de olika set som finns i spelet. Men varför ska jag ha koll på det när jag har Jay som har koll på allt åt mig?

Ett fint set jag hade förut till min föredetta huvudkaraktär (jag säger föredetta då min hunter har börjat gå om henne nu) var detta:


Så jäkla fint! Jay visade mig det när jag började vara i rätt level för att kunna använda det och jag blev kär direkt! Och ja, givetvis var det ett riktigt bra set också. Sorgen var stor när hon blev för hög level och var tvungen att skaffa nya saker.

Nu har hon sett ut såhär ett tag:



Vilket inte är alltför snyggt, det finns liksom ingen helhet i hennes outfit och även om grejerna är bra så får det ju gärna matcha lite också.

Så nu är glädjen stor när vi nu efter några tempelkörningar lyckats skaffa ett nytt set åt henne, baserat på kjolen (?) ovan, som är bra och riktigt, riktigt läckert:



Det är inte det svarta och mörka, men det passar henne ändå. Nu fattas bara en coolare stav så kommer hon vara komplett ett tag. Yay!

tisdag 24 juni 2014

Tredje kapitlet klart

Det här är långt ifrån lätt att skriva en recension om, men jag gör ett försök. För det duger inte att recensera de första två och sen strunta i den tredje, avslutande delen. Bättre sent än aldrig kanske ska bli mitt nya motto?

Sant är i alla fall att det finns mycket sagt om Mass Effect 3. Mycket av det är övervägande besvikna/upprörda/arga/ledsna kommentarer om hur det inte alls var vad fansen ville ha. Jag sa tidigare att jag var övervägande positiv, men då får man ha i åtanke att jag förmodligen hade en mycket bättre spelupplevelse än de flesta andra. 


Mass Effect 3 skiljer sig inte övervägande mycket från tvåan vad gäller spelsättet, systemet som påminde oss om Gears of War finns kvar. Nu har man dock lagt till några extra funktioner i striderna, såsom att rulla ut och in ur skydd, hoppa över hinder utan att behöva ta skydd först, ingen risk för utmattning (fatique) när du springer, samt en något högre hastighet. Detta gör att systemet inte längre bara påminner oss om Gears of War, nu är spelkänslan mellan de båda spelserierna nästan exakt likadan.
Det är dock inte nödvändigtvis en dålig sak, många av dessa funktioner gör striderna ännu mer dynamiska än de var i tvåan. Samtidigt blir dock magin över det unika speluniversumet en aning lidande, uppenbarligen för att det inte känns så unikt längre. Vilket är synd, men å andra sidan en såpass liten bagatell att de flesta (fritt översatt jag) inte ens tänker på det. Särskilt inte när hela spelet cirkulerar kring att stoppa galaxens invånare från att utrotas.


Japp, vi befinner oss i den situation att Reapers, som varit det huvudsakliga hotet genom spelserien och det slutgiltiga målet att besegra, nu attackerar hela galaxen och påbörjar den utrotning av invånarna som vi har försökt förhindra i de första två spelen. Desperation är den känsla vi nu får känna av, och den kommer att fortsätta följa oss trean ut. Och det är också det bästa med hela spelet. Jag erkänner att det fanns ögonblick där jag verkligen började storgrina och övervägde att sluta spela, för hur skulle det alls kunna sluta bra?

Spelet är kanske mest känt för kontroversen kring slutet; folk var oerhört besvikna när spelet väl kom då Bioware inte levererade det som var lovat. Faktum var att fansen var så upprörda att Bioware fick en sådan ordentlig press på sig, att de därför släppte ett förlängt slut som man fick ladda ner helt gratis och det gjorde fansen något nöjdare. Dock finns diskussionen kring slutet kvar.
Jag kände naturligtvis till den här kontroversen innan och det har garanterat påverkat mitt omdöme, men jag tar även i beräkning att jag var fräck nog att ladda ner två DLC's till trean, ett långt sidouppdrag som förklarar varifrån Reapers egentligen kommer ifrån (Leviathan), samt ett stort paket med nya områden på Citadel där man får ett långt sidouppdrag samt otroligt mycket humoristiskt innehåll för spelets karaktärer (Citadel).



Allt detta bidrog naturligtvis till att jag hade en fantastisk spelupplevelse jämfört med många andra, och därför kan jag inte kritisera slutet så hårt. Om sanningen ska fram så tycker jag att det faktiskt var bra, och det fick mig vid ett tillfälle att börja storgrina på riktigt för att det var så förbannat vackert (obs, det kan också ha spelat stor roll att jag hade Garrus som LI, alltså Love Interest, mer om det nedan).

Så nu när jag har gett en bakgrund till vad jag grundar mina åsikter på, så kan den här recensionen fortsätta.

Som jag sa så är nu spelsättet en direkt kopia av Gears of War, men det största fokuset ligger dock i handlingen och uppdragen längs med vägen. Det är nu det händer, det är nu vi äntligen ska stoppa galaxens, som det ser ut, ofrånkomliga utplåning av dess invånare. I samma anda som de tidigare spelen sker detta genom huvuduppdrag som bär handlingen framåt, samt sidouppdrag som ger erfarenhet och så kallade "war assets" som ska ge dig bättre odds i slutkampen mot Reapers. En fantastisk variant av uppdragsupplägget från tidigare spel, kan man tycka.
Dock finns det en helt ny ändring som förtar mycket av nöjet med att göra uppdrag: man har nu helt slopat att dela upp uppdragen i delar där förloppen skildras tydligt och det aldrig finns några frågetecken om vad du ska göra härnäst. Istället får du en enkel presentation av uppdraget, utan detaljerad information om var du ska utföra det eller hos vem. För det större uppdragen som för handlingen framåt är detta inte ett större bekymmer, eftersom historien löper på fint utan att du behöver fundera på vad du ska göra, men för sidouppdragen, särskilt om de är långa, blir det ett desto större irritationsmoment.


Jag har ideligen varit tvungen att kolla upp på Mass Effect's wikia hur man ska fortsätta uppdragen, och att behöva pausa för att ta hjälp på internet förtar spänningen rejält. Särskilt som uppdragspresentationen i både ettan och tvåan redan fungerade så bra. Varför blev det ändrat?
Inte blir det bättre när många av dessa sidouppdrag buggar, och vägrar bli slutförda av okända eller otroligt dåliga anledningar. Att göra 100 % blev inte direkt den utmaning som jag hade fått i tidigare spel, utan istället en enorm frustration. Mycket dåligt Bioware.
En annan, mer irriterande detalj, är det faktum att du måste, under hela spelets gång, byta mellan skiva 1 och 2 otroligt många gånger. Till skillnad från Mass Effect 2, där du bytte skivor max 1-2 gånger under hela spelets tid, så kan du i trean komma upp till 10-15 gånger, något som ofrånkomligt bromsar din upplevelse. Särskilt som spelet inte registrerar på en gång om du har fel skiva i, vilket var fallet med tvåan. Också riktigt dåligt av Bioware.

Så efter dessa två rejäla brister och irritationsmoment i spelet, finns det något som uppväger och som gör att jag likväl älskar det?
Svaret är naturligtvis ja, för omigen är det karaktärerna och universumet som briljerar.


Jag pratade lite snabbt om dynamiska strider, och karaktärerna bidrar stort till att det fortfarande känns som ett unikt spel, trots Gears of War-plagiatet. Beroende på hur du ha spelat ettan och tvåan så har du upp till tre återkommande, samt två nya lagkamrater, att välja emellan. Självklart finns även DLC's som ger dig fler karaktärer, vilket gör att max antalet lagkamrater att välja emellan blir totalt 7. Till skillnad från de andra två spelen blir det dock än mer uppenbart att välja sitt lag utifrån sina egna brister och styrkor och att det kanske inte är lika uppenbart som i tvåan vilken duo som passar bäst, eller att den går att använda i alla situationer. Garrus är mig fortfarande trogen men sedan valde jag fritt mellan alla de andra lagkamraterna, utan att kunna bestämma mig för vem som var bäst för mitt team i alla situationer. Det bidrar definitivt till att göra striderna mer dynamiska, och då antalet lagkamrater numera är rejält begränsat till skillnad från tvåan (lugn, man återser alla sina gamla kompisar igen, om de inte har dött såklart) finns det gott om utrymme att låta dessa få större emotionellt spelrum. Och då kommer vi oundvikligen in på varför karaktärerna bidrar till att göra hela spelet.


Det är inte en trevlig stämning som ligger över skeppet Normandy, den är väldigt hopplös och nästan ångestfylld, och alla försöker likväl hålla humöret uppe. För det finns ingen annan utväg kvar än att kämpa till sista man, och hoppas att framtiden går att rädda. Några andra samtalsämnen bland dina besättningsmedlemmar och lagkamrater finns inte när du strosar omkring på Normandy. Jag kan inte låta bli att känna genuin medkänsla och sorg med dessa karaktärer som riskerar allt för att rädda galaxen med mig, och det gör dem än mer älskvärda.

Och när vi ändå talar om älskvärt så kan jag passa på att prata om romansbiten som har blivit än mer utvecklad och med fler karaktärer, och även mer hjärtknipande med det överhängande hotet om utrotning över det hela. Jag nämnde i min recension till Mass Effect 2 att somliga romanser måste påbörjas i tvåan för att kunna fås i trean. De mest populära kandidaterna, Tali för Male Shep och Garrus för Fem Shep, är två av dessa.
Ifall det inte var uppenbart så valde jag Garrus i tvåan och fortsatte även med den romansen i trean. Och vad jag fick var en romanshistoria som fick mig att uppröra folk på Deviantart med kommentaren att jag fann denna romans bra mycket bättre än den i Titanic. Japp, jag hade mage att gå så långt. Men å andra sidan hann jag börja storgrina vid åtminstone tre tillfällen vid slutet och det handlade bara om Garrus. Garrus Garrus Garrus ♥


Och ja, efter noggrann utfrågning av sambon som istället valde Tali till sin Male Shep så är det minst lika vacker romans där, och jag gissar att de flesta större romanser är det också. Men som vanligt är det högst frivilligt med att ha romans även här, och man har dessutom större möjlighet att utforska fler potentiella romanser innan man "låser" sin slutgiltiga, vilket händer ungefär halvvägs in i spelet.

Så efter mycket om och men så har jag lyckats färdigställa denna recension, samt även spela om spelserien 2 ½ gång. Min slutgiltiga åsikt är att trean i sig är definitivt den svagaste i serien, men kontroversen kring slutet kan vi släppa nu.
Serien som helhet däremot är ett mästerverk och jag är så lycklig att ha fått ta del av den. Det är kanske därför som jag inte helt vill ge upp spelen än, det är för mycket sidospår som jag ännu vill utforska, för många olika slags historier som jag vill ta mig igenom, och jag vill ju självklart testa att gå fullständigt Renegade, det vill säga ond. Och att spela som Male Shepard kan ju heller inte skada.


Jag rekommenderar verkligen Mass Effect till alla som inte har spelat det och som äger ett Xbox 360, ett PS3 eller en bra dator. Köper man dessutom spelen till PS3 får man otroligt många DLC's gratis, vilket är ett värt tips!

Spelserien passar även bra till de som aldrig har spelat shooters och till de som inte har uppskattat sci-fi förut. Många är de som har blivit otroligt peppade att spela fler spel inom dessa genres eller bara utforska sci-fi universumet lite mer. Kort sagt, Mass Effect är en spelserie som passar många.
Och med det avslutar vi denna recension, efter mycket om och men. Tack och hej!

söndag 22 juni 2014

Mini-semester stundar

Nu drar jag iväg till Göteborg några dagar!


Det kommer däremot inte vara helt tyst här på bloggen, jag har tidsinställt några inlägg (bland annat ett som är på tiden att det får publiceras), och jag ska försöka uppdatera därifrån också.

Ni kan också följa mig på Instagram, ni som inte gör det, min användare där är helt enkelt mitt artistnamn tarashima.

Hej svejs så länge! Gothenburg, here I come!

lördag 21 juni 2014

Steam alltså...

Jag ser inte mig själv som en särskild stor konsument. Visst äger jag en hel del serier, och jag föredrar att äga mina favoritfilmer på dvd, samt att det är en självklarhet att stötta mina favoritartister genom att köpa deras skivor. Och visst händer det att jag köper ett och annat spel, men att säga att jag köper mycket av alla dessa varor vore ändå en överdrift.
Jag är heller inte den som spontanköper saker, utan köpen sker med eftertanke och noga övervägning kring min ekonomi samt hur mycket jag faktiskt vill ha den här saken.

Tills man granskar hur ofta jag faller in i spontanköp-hysterin på Steam.

Oj, det här kostade bara 3,7 euro, och det såg roligt ut, det köper jag!

Va, kostar "Don't Starve" bara 5 euro? Djoink!

Nämen, här var ett sött litet indie-spel för bara 0,99 euro, det tar jag!

Oj, där har jag spenderat 560 kr på spel... Scheisse!



Ja, ni förstår ju hur lätt dt blir att konsumera spel på Steam, sluga jävlar...

Inte blir det bättre av att de precis startat sin Summer Sale, och säljer en massa spel för väldigt mycket rabatt.Jag känner mig jättehemsk som spenderar så mycket småpengar på spel när jag lika gärna kunde ha bidragit till något annat.
Men det går inte att stå emot.



 Skaffa inte Steam, vad ni än gör, och hur gärna ni än vill spela de där underbara spelen som finns tillgängliga.

Jag ska banne mig inte ge order när jag inte kan följa dem själv!

måndag 16 juni 2014

Frustration på hög nivå

Just nu känner jag mig grymt frustrerad, och den här gången är det inte ens mina egna saker som krånglar. Istället är det Jay's dataskärm som har bestämt sig för att dö, och den smarta luringen bestämde sig för att bara testbyta skärm med mig. För man vet ju aldrig, det kunde ju lika gärna va grafikkortet som var på upprinningen.

Men neh, det visade sig vara skärmen som gått sönder. Något återbyte skedde dock inte, trots det. Nu har Jay istället övertagit MIN skärm, mitt skrivbord gapar tomt, och jag kan inte förgylla mitt liv med internet- och spelupplevelser i vanlig ordning. Hur orättvist är inte det?

Ett dygn får räcka för min del. Imorgon är det vi som införskaffar en ny skärm till Jay!

Mutter mutter, sno min skärm sådär va...

tisdag 10 juni 2014

Den tröttsamma debatten om våld

Enligt svenska IGN har en ny studie gjorts i det, i mina ögon, uttjatade ämnet "skapar våldsamma spel våldsamma människor?". För mig är det frågan definitivt ett enda stort nej. Miljö och gener skapar tillsammans förutsättningar för att bli våldsam och aggressiv, och att spel skulle vara en stor bidragande faktor i den ekvationen är för det mesta rent nonsens.

Nåväl, denna studie hade i alla fall utförts av Malena Ivarsson på Stressforskningsinstitutet på Stockholms Universitet om hur kroppsfunktionerna påverkas av våldsamma spel, i hennes studie lät hon just specifikt tonårspojkar spela "Manhunt" under utvalda tider och perioder. Och hon märkte en tydligt skillnad i aktiveringen av stressystemet hos de som spelade. De som var vana vid våldsamma spel hade mycket lite eller ingen aktivering, medan de ovana spelarna fick en kraftig aktivering. Varvid hon kommenterade studien med:
"Detta kan tolkas som att det sker en fysiologisk avtrubbning hos de som ofta spelar våldsamma spel."

Men snälla...

You're perfectly right Loki...
För det första är studien extremt snäv, vilket är föga förvånande då jag upplever att den har skapats i syfte att "bevisa" tesen att våldsamma spel skapar våldsamma människor. Dataspelsbranschens talesman Per Strömbäck nämner att andra typer av spel kan skapa samma effekt, till exempel spel med högt tempo såsom racingspel, men om det vet vi inget om eftersom det inte har studerats.
För mig personligen, som har spelat många olika sorters spel så är det faktiskt racingspelen som får mig att gå i taket och bli orimligt arg. Visst, favoritsvordomarna "helvete" och "satan" yttras mycket när jag har det svårt i vilket spel som helst, men racingspelen har den där äckliga tendensen att kunna blåsa dig fullständigt när som helst. Etta på sista varvet med endast några meter kvar till mållinjen? Käka sköldpaddsskal och därmed sluta som sjua. Ilskan som kommer då...
Min poäng är att om en ska göra en studie av den här typen så måste fler slags spel tas med i bedömningen, och någon slags mätning av hur de olika spelen påverkar individen. 

För det andra svarar studien heller inte på problematiken att barn spelar spel som inte är ämnade för dem, vilket det till synes endast verkade vara databranschens talesman som tog på allvar eller ens nämnde. Jag minns när samma fråga lyftes i Debatt, och där två mammor på fullaste allvar ville lämna över ALLT ansvar på spelutvecklaren som satt där. Spelutvecklaren menade att hen inte kunde göra mer än att sätta en lämplig åldersgräns, det var istället föräldrarnas och butikernas ansvar att spelen inte köptes av minderåriga. Ett argument som talade för döva öron.
Och själv blir jag påmind om den viktigaste läxan som vi lär oss från South Park-filmen, vilket är att som förälder har du ALLTID det största ansvaret (och det lär vi oss från South Park? Va fan?). Det är DITT jobb att se till att ditt barn INTE spelar spel vars ålder inte stämmer överens med åldersgränsen på spelet. Omigen tjatar jag om Mass Effect som exempel, och såvida inte spelet kommer att vara ospelbart om jag får ungar och de kommer upp i lämplig ålder så ska jag absolut låta dem spela det. Men då när de är tillräckligt gamla för att JAG anser att det är okej. Och att just Mass Effect har 18-års gräns tycker jag är helt okej (därmed inte sagt att mogna 16-åringar kan spela...).
Just spelet "Manhunt" är inte skapat för spelare yngre än 18 år, så varför låter man 12-15-åringar spela? Tv- och dataspel är inte leksaker, det är underhållning på samma sätt som film och böcker, med en interaktiv del. Sätter man sina tolvåringar framför exempelvis "Saw", är man antingen riktigt korkad, eller bara mentalt störd. Dessutom reagerar samhället antagligen mindre på det än tolvåringar som spelar "Manhunt".

För det tredje så är det ju bra märkligt att studien enbart utförts med pojkar i studiegrupperna. Och det tycker jag är en väldigt avgörande detalj i denna studie. För i och med att studien enbart utförts med pojkar så cementeras den stereotypiska bilden av pojkar som våldsamma och spel gör dem våldsammare. Omigen, ingen är född direkt våldsam, det är alltid gener och miljö och uppväxt som samspelar med varandra för att skapa olika förutsättningar. Med det resonemanget finns det inget som talar för att pojkar skulle vara våldsamma av naturen, det är vårt samhälle med dess manlighetsnorm och förbannade patriarkat som skapat det.
Studien hade garanterat sett likadan ut om man hade haft en jämn könsfördelning i testgrupperna, men presentationen hade inte haft en stereotypisk bild över sig. Och det hade definitivt inte bidragit till att cementera dessa gamla, snäva könsordningar.
Jag ska inte behöva sitta här och säga att vi tjejer finns också. I väldigt stor mängd dessutom. Inkludera även oss i studierna tack!

Så nej, vi säger fortfarande att våldsamma spel INTE skapar våldsamma människor.

Däremot håller våldsamma människor definitivt på med våldsamma SAKER, och däribland KANSKE spel.

That's it. Ekvationen fungerar inte på något annat sätt.

måndag 9 juni 2014

Vad såg jag på bio igår?

Ni kanske minns att jag nämnde som hastigt och lusigt att jag skulle på bio igår kväll? Och imorse var min mail-inkorg sönderbomat med frågor om "VA VAR DET DU SÅG PÅ BIO IGÅR?!?!? TELL ME OR I'LL DIE A UNSATISFIED DEATH!!!"

Okej, det sistnämnda hände definitivt inte.

På bio såg jag i alla fall "X-Men; Days of future past", och hade en bioupplevelse som det var ett tag sen som jag kände faktiskt. Senast tror jag bestämt var "Desolation of Smaug".
Jag tycker att Nemi's skapare Lise sammanfattade den sortens upplevelse på ett underbart sätt när hon berättade om Nemi's uppkomst:

   "En del barn som ser filmen om Peter Pan får lite underhållning i en och en halv timme och fortsätter sina liv som förr. Medan andra sitter tysta hela vägen hem i bilen och tänker glada tankar tills de får ont i sina små hjärnor. De tänker att kanske, kanske var det inte bara en historia, kanske kan man flyga till Neverland, när det blir mörkt och alla andra sover. Vi kommer aldrig att få höra att dessa barn inte tror på alver - inte ens när de närmar sig trettioårsåldern, (för varje gång någon säger det, dör det ju en alv någonstans). Jag var själv ett sådant barn och jag hatade att bli vuxen. Nemi föddes ur min stora kärlek till historier, äventyr, musik och magi - och ur en depression från mötet med den vuxna världen."

Jag känner mig verkligen som ett sådant barn just nu. Xavier, Mystique, Storm, Wolverine... Alla underbara mutanter som letade sig rakt in i hjärtat på mig och fick mig att känna mig emotionellt mörbultad, på ett väldigt melankoliskt men ack så trevligt sätt. 

Och jag vill definitivt se den igen. Gärna på bio. Och gärna nu på en gång. 


söndag 8 juni 2014

Dagens oplanerade äventyr

Idag hade jag definitivt inte tänkt uträtta särskilt mycket. Bio ikväll, och vinka farväl till en vän som flyttar ner till Göteborg nu under sommaren. Vips, befann jag mig på Ica MAXI för att småhandla, och sen började en vild jakt efter ett headset till min mobil.

För var sjutton mitt gamla försvann, det vete katten (ja, inte mina katter då, de har bara koll på när det är dags för mat). Och att prata länge med mobilen antingen hoppandes mellan två händer eller inklämd under hakan är inte så optimalt. Prata när man kör bil går ju verkligen inte heller.

Men tack och lov hittade jag ett bra på Netonnet, så där tog dagens oplanerade äventyr slut!

Och så biter vi sönder kabeln det första vi gör -.-;;;;

lördag 7 juni 2014

Kvällen är räddad!

Och mitt i tristess-ångesten loggar jag in på Steam och möts av det här:



PEPPAR PEPPAR VAD JAG BLIR SJUKT TAGGAD!! FEBRUARI 2015 KÄNNS JU FÖR FAN NÄSTAN SOM IMORGON!!!

Så nu vet jag precis vad jag ska göra istället för att sitta och deppa ner mig för att jag inte har nåt bättre för mig: fortsätta i Witcher 2.

Mors!

fredag 6 juni 2014

Galen seriekärlek

Jag blir alltid lika glad när jag hittar nya saker att gilla, och extra glad blir jag om denna nya sak spelar på mer än två hjärtesträngar. Ett bra exempel på vad jag menar med det är ju mitt älskade Mass Effect, som spelar på alla möjliga strängar hos mig. Humor, karaktärer, historia, spännande universum, skjuta fiktiva saker, och en grafikdesign som får mig att känna mig som hemma.

En ny sak jag har upptäckt, är den helt sjukt underbara serien The Venture Bros. som jag har börjat titta på med min goda vän Raja från skolan. Jag hade mina aningar om jag skulle finna serien underhållande, då jag redan hade sett antagonisten och hans flickvän i Nostalgia Critic's episod "Top 11 Strangest Couples" (jag rekommenderar varmt att ni tittar på den, den var väldigt intressant... och rolig såklart!).

Jag menar, en skurk vars dräkt är inspirerad av monark-fjärilar, och har en sexig och smart flickvän vars röst definitivt... passar karaktären. Hur skulle det kunna gå fel?



Mycket riktigt, jag hade alldeles rätt i att jag fann den här serien riktigt underhållande! Och känner nästan för att säga att jag älskar den, men det borde jag verkligen inte säga högt än, jag har bara sett fem episoder hittills.

Att säga något om den som däremot skulle peppa er läsare att se den, känns däremot rätt svårt. Vad jag än säger känns det som att det antingen kan spoliera handlingen eller den oförutsägbara humorn, alternativt förminska eller förstora serien. Att säga att det är en av de mer populära serierna på Carton Network's Adult Swim känns inte som tillräckligt heller.
Jag skulle även kunna säga att den är definitivt bland det mest skruvade jag har sett, men det säger inte så mycket (min största jämförelse är väl kanske den galna animen Excel Saga, men har en inte sett den så är det definitivt inget att gå på).

Asch, får ni chans att kolla upp den, så kolla upp den! Själv ska jag peppa inför nästa gång vi tittar.