expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 26 februari 2014

Det tjejer gillar är väl aldrig nånsin värt nåt?

Någonting som ständigt återkommer i alla möjliga fandoms, är ifrågasättandet från killar som inte alls kan förstå varför tjejer faller för somliga karaktärer.

Som exempel tänkte jag använda mig av karaktärer från Mass Effect. Dels för att det är ett såpass tydligt exempel, men också för att man kan förstå exemplet utan att ha spelat spelen.



Det här är Liara, hon utan konkurrens mest valda kärleksintresset i alla tre spel och oavsett kön på spelaren. Hon är lättast att få oavsett vilka moraliska val du gör, du kan även starta en romans med henne i alla tre spel oberoende av tidigare romanser, och det är alltid uppenbart vilka val du ska göra för att förföra henne.
Hon är en 106-årig Asari, en utomjordisk ras enbart bestående av "kvinnor", fortplantning sker helst med andra arter eftersom renrasighet inte gynnar arten (ja, det är knasigt, men rätt intressant). Hon kan dessutom falla för både Male och Female Shepard.
Hon är snäll, omtänksam, en aning blygsam, men har gott om krut när det krävs då hon är en kraftfull biotic, samt att hon har smånördiga drag då arkeologi är hennes favoritämne.
Inga frågetecken kring varför man faller för henne.



Det här är Tali'Zorah vas Normandy SR-3, och kallas allt som oftast endast Tali. Man kan endast romantisera henne i Mass Effect 2, och kan i trean välja att fortsätta romansen. Hon är dock en av de svårare att romantisera, då det gäller att man har tillräckligt med Paragon (godhet) samt även lyckats tajma sitt tillfälle rätt, annars glider det ur händerna och du har missat chansen för gott.
Tali är en Quarian, som är ett nomadfolk utan hemplanet. De är sedan länge i krig med den syntetiska ras de själva skapade, Geth. På grund av den isolerade miljön ombord på rymdskepp under så lång tid, har quarians immunförsvar kraftigt försvagats och de bär konstant skyddsrustning för att skydda mot infektioner och sjukdomar. Enda gången de tar av sin ansiktsmask är under intima stunder, därför är det också få som har sett hur en quarian ser ut.
Tali är lite blyg men aldrig rädd för att säga vad hon tycker. Hon är en fantastisk tekniker, och när Shepard väl lär känna henne så har hen en fantastisk vän, eller partner, för livet, med gott om humor och en otroligt träffsäker ironi.
Jag sa visserligen att Liara är populärast men det gäller i överlag. När killar kommer till tals är det Tali som gäller till deras Male Shepard. Många tjejer som väljer att spela som Male Shep väljer även de Tali.
Omigen, inga frågetecken kring henne.



Det här är Garrus Vakarian, en turian, den första utomjordiska ras som människor stötte på när de började resa i och utforska rymden. Även han är lite klurig att få som romans och han är otroligt lätt att förlora om man råkar ha för bråttom med sina dialogval. Man kan heller inte starta en romans med honom annat än i just tvåan, och kan sedan välja att fortsätta den i trean.
Garrus har ett väldigt kraftigt rättspatos, och går betydligt oftare efter "ändamålen helgar medlen" än att följa regelboken hela tiden. Med sitt tekniska kunnande samt även ett sniper-snille utan konkurrens är han en av "the baddest of bad boys" och oumbärlig för de flesta uppdrag. När det gäller känslor däremot är han hemskt bortkommen och blyg och vill inget annat än att göra rätt, vilket oftast slutar i gulliga men något pinsamma konversationer. Det blir en perfekt blandning mellan "bad boy" och oerfaren gullig nörd, och gör honom på så sätt riktigt åtråvärd. För att inte tala om den otroligt sexiga röst han har (dregel dregel).
Men från killarna hör man många frågetecken kring Garrus och hans "så kallade" sexighet.

I överlag så finns det inte en samlad tropp av tjejer som går till angrep till killarna och frågar varför de finner Liara eller Tali så sexiga. Även många tjejer finner Liara sexig eller åtminstone vacker, och med Tali förstår man i alla fall mystiken om man inte förstår romansen.
Men varför tjejer gillar Garrus blir ifrågasatt hela tiden av killarna. Inte varför man föredrar honom i sin skvadron, utan varför man väljer honom som romans. Han är ju inte sexig nånstans. Skärp dig för fan kvinna!

Först och främst, smaken är som baken, det vill säga delad. Det finns de som finner Garrus sexig (som jag) och så finns det de som inte finner honom sexig. Helt okej, jag klagar inte på att jag inte får medhållfrån alla.
Det är det där klassiska ifrågasättandet av det tjejer föredrar som istället irriterar mig. Som om det är så konstigt att tjejer föredrar en utomjording framför vilken kille som helst (killar kan va oerhört lättkränkta på den fronten). Men det borde vi väl ha lärt oss vid det här laget, det vi tjejer gillar är alltid sämre än de killarna gillar.
Att killarna gillar Garrus som en bästa vän är helt okej, men att tjejer finner honom attraktiv är banne mig inte okej! Va fan, han har ju liksom konstiga huvudpiggar som sticker ut bakåt, det är väl inte snyggt? Och hur skulle man kunna göra nånting erotisk, som typ att kyssas, med de där käkarna som han har?
Liara har minsann också ett knepigt huvud men det säger ingen, inte ens jag som nu dryftade exemplet, nånting om.  Att Tali bär mask större delen av tiden säger vi inte heller nånting om, möjligtvis att det kunde vara lite problematiskt men i samma veva kläcker vi ur oss ett "kärlek övervinner alla hinder".
Att det sistnämnda är något som även killar kan reflektera över verkar ha gått dem förbi.
Nä, killarna som ifrågasätter varför jag gillar Garrus så mycket får gott fundera över frågan;
Varför bryr de sig om det egentligen? Vad är det EGENTLIGEN som gör dem störda?

Jag tänker inte försvara varför jag gillar Garrus, för det behöver jag inte egentligen, och jag tänker inte förklara varför. Jag tänker bara försvara min rätt att gilla det jag vill utan att bli ifrågasatt av det motsatta könet när nu inte mitt kön ifrågasätter dem.
Punkt.

tisdag 25 februari 2014

Dåliga människor i London

En sak om London som jag glömde nämna var ju förstås det viktigaste av allt som jag tog med mig dit:

CARDS AGAINST HUMANITY!

Om vi hade roligt med det?

Extremt roligt! Jag måste sannerligen vara en dålig människa som bara känner dåliga människor om vi får ut så mycket behållning av det! 

Oavgjort, mitt bidrag är längst ner ^^

Nåväl, jag har dock konstaterat några saker om det som kan vara värt att förmedla vidare till folk som vill spela det, antingen med mig eller med sina kompisar:

1. Det fungerar inte att spela med mer än 6 personer.Med fler spelare än så försvinner fokuset blixtsnabbt och folk börjar skämta med varandra, berätta parallellhistorier till de kort man la ut samt bara flumma i största allmänhet. Som värst i London var vi 14 personer som försökte spela, det gick inte alls kan jag ju säga.

2. Reglerna säger visserligen att den spelare som vinner poängen är den som blir kortkung, men det är en rätt orättvis strategi tycker jag och de som jag har spelat med. Kör istället att turen som kortkung får gå runt motsols eller medsols.

3. Spela ALDRIG med din superknasiga mamma! Min mamma tog priset när hon la följande kombination:

Mother, how dare you?!?!?!
Nej, min mamma följde inte med till London, däremot följde spelet med när jag senast hälsade på hos knasfamiljen. Där även den här dök upp:

Varför man inte ska spela med känsliga personer
Japp, ett partyspel för dåliga människor. Kan inte bli mer rätt än så.

söndag 23 februari 2014

En härlig helg

Någon kommer säkerligen tycka att det är grymt provocerande att jag sitter en hel helg och bara spelar precis vad jag vill (okej, inte precis vad jag vill, xbox:et har stått orört i väntan på att mitt xbox-live konto ska ordna sig), men det är precis vad jag har gjort den här helgen. Och det har inte bara varit fantastiskt kul utan också väldigt välbehövligt.

Jag har äntligen påbörjat Okami igen och i skrivandets stund har det hunnit bli tio timmar speltid, och ca en fjärdedel av spelet avklarat. I mångt och mycket har jag jättebra koll på spelet men ibland dyker det upp ljud jag inte minns eller små bagateller i handlingen som jag hade glömt och som gör mig alldeles tårögd av lycka. Åh, vilket underbart spel!

WoW har gått undan och en hel del karaktärer har fått den tid de förtjänar och inte fått tidigare. Min Night Elf Hunter Kâme är snart klar med området Winterspring, som förövrigt är ett av mina favoritområden.


Min Draenei Mage har jag däremot haft lite problem med, just för att mage är rätt svårt. Då spelar jag som en bräcklig liten varelse som gärna ska få kål på sina fiender innan de hinner komma fram och slå på mig. Och grupper är tämligen omöjligt, jag vet inte hur många gånger jag har dött bara för att ytterligare en fiende har upptäckt mig när jag redan står och slår på en annan. Isch. Då kan man ju fråga sig vad som är poängen med att spela med henne. Tja, dels vill jag ju testa klassen (en klar fördel är att kunna teleportera sig till alla storstäder, wohoo!) och dels behöver jag en skräddare i mitt team. Väskor får man aldrig nog av, och de stora är snuskigt dyra. Då kan jag lika gärna göra dem själv, och tjäna egna pengar på det, mohahah! Och farma material har blivit en smula lättare (om än inte mindre drygt).

Samt att jag även har kunnat beta av någon timme här och där på Team Fortress 2, Minecraft, samt Ballpoint Universe.

En fantastisk helg med andra ord!

Nu får de på xbox support gärna fixa mitt konto dock, det är inte klokt vad det kliar i fingrarna efter Mass Effect (ja, jag är hopplös).

måndag 17 februari 2014

Bättre sent än aldrig

En social sak jag inte fixar är tomma löften. De får vara hur små som helst men blir de inte uppfyllda så blir jag riktigt ledsen över det.

Om det inte är så att det faktiskt går att uppfylla dem i framtiden såklart, för då har man ju något att se fram emot.

I säkert 12 års tid har jag och min gamla vän Louser pratat om att byta Sagan om Ringen-klistermärken med varandra och göra försök till att fylla våra stickers-album, och det har äntligen hänt! Precis innan jag åkte till London träffades vi över en kväll och roade oss kungligt i nostalgiskt nörderi och gemensamma minnen.

Till soundtracket av första filmen satt vi...

...bytte klistermärke efter klistermärke...

...klistrade in nya...

... och fyllde sida för sida!

Min syster som tog bilderna åt oss kommenterade det hela med att "vi liknade barnsliga och pipiga fjortisar".
Sånt beteende är definitivt okej i rätt sammanhang och sällskap!

torsdag 13 februari 2014

Livets dom

Det är väl knappast bara jag som inte är särskilt överdrivet förtjust i att besöka vårdcentralen? Alltid ska de hitta något fel på en som man egentligen inte vill höra.

Okej, det där lät lite väl dramatiskt, för så illa som det kan vara är det inte. Långt ifrån. Men det betyder heller inte att det var särskilt roligt det besked jag fick.

Imorse var jag hos sjukgymnasten för min dåliga rygg. Jag har sedan lång tid tillbaka haft väldigt ont i min ländrygg när jag har legat, suttit eller stått konstigt, eller bara svankat en aningen för mycket. Så jag bokade tid hos sjukgymnasten för vem vet vad det kunde röra sig om?

Beskedet jag fick var att förmodligen är en av mina diskar mellan ländryggens kotor för liten eller underutvecklad och det är därför jag får ont. Det är heller inget som man kan göra något åt helt, utan jag kan endast se till att det inte blir värre.

Så med andra ord kommer det vare sig hjälpa att jag hårdtränar, byter madrass eller förminskar brösten, det kommer likt förbannat vara fel på mig. Lite mer vardagsmotion i mitt liv så kommer det inte bli värre i alla fall.

Ja, då tackar vi för den då! Tack tack!

Måleri mys!!

Igår blev det spontant värre, då jag och tre andra skolkompisar styrde upp middag och målande av warhammer. Jag satt större delen av kvällen med en dread knight vars karaktärskort inte var särskilt spännande.

Nu var jag heller inte särskilt duktig med att ta bilder i olika vinklar så fotot gör den inte alls rättvis, det får ni tyvärr ha överseende med. 

onsdag 12 februari 2014

Bästa souveniren från London

Jag shoppade inte särskilt mycket när jag var i London, främst för att jag inte hade alltför mycket pengar, men också för att jag inte hittade något som skrek "KÖP MIG!", vilket alltid är det främsta kriteriet när jag ska shoppa. Inget skrik, inget spenderande.

Så på Tate Modern strosade jag omkring i souvenirbutiken och hittade väldigt mycket saker, men alla på tok för dyra. Jag hde tänkt ge upp och gå därifrån när jag hörde en sak som viskade "är det mig du letar efter?". Och när jag såg var det var så kunde jag inte hålla mig, utan köpte den, lycklig i hågen.

Men så rör det sig ju också om en av världens bästa serier, The Arrival av Shaun Tan.


Om ni är bekanta med den japanska serien "Gon" så känner man igen berättarstilen; det finns nämligen ingen text, utan allt berättas i bilder. Många har ofta uppfattningen att det är svårt att läsa en serie då, en serie kan väl inte vara utan text gubevars, men genom en skicklig tecknare kan bilderna plötsligt säga mycket mer än vad orden hjälper till med och helt plötsligt har vi något annat. En berättelse som alla kan förstå och som blir helt unik för var person som läser den. Alla får en egen inre bild av böcker, här få man istället sina egna ljud. Och det kan jag tycka är än mer magiskt.

För er som inte har läst den så finns den att hitta på de flesta stora bibliotek, och jag rekommenderar verkligen att ni läser den. Bilderna är otroligt vackra och välkomponerade, berättelsen går att känna med i och öka förståelse för upplevelsen att skapa sig ett nytt liv på ett främmande ställe, och den känslomässiga resa som sker i bild och utanför går inte att ta miste på. Det är en fantastiskt vacker historia och ni kommer inte att ångra er!

(Och för resten, vem kan motstå en historia som innehåller en sån där gullig lite varelse?)

När högstadiets sönderklottrade skrivhäften blir ett spel

Vad ska man annars säga är inspirationen till "Ballpoint Universe: Infinite"?


Spelet är tämligen enkelt, du är en söt liten figur som springer omkring i en värld uppbyggd av bläckteckningar. Du rör dig genom att föra muspekaren vid sidan av din lilla gubbe och du hoppar genom att klicka på vänstra knappen. Med högra knappen kan du interagera med din omgivning.


Jag har inte riktigt hunnit förstå vad storyn går ut på men det verkar vara krig och förstörelse i farten och din uppgift är att hjälpa till i detta krig. Det gör du genom att flyga omkring i ett litet skepp i minispel som påminner om de klassiska arkadspelen typ som Space Invaders, fast du kan röra dig över hela skärmen och fienderna kommer horisontellt.


Med hjälp av det bläck du samlar på dig från fiender, slutföra uppdrag och dylikt, så kan du modifiera ditt skepp för att göra det bättre och häftigare.

Och det är rätt kul trots sin enkelhet!

Jag älskar variationen på teckningarna och den värld man har byggt upp kring dem, och jag uppskattar den nostalgi som kommer av att flyga omkring i mitt skepp (det fanns ett liknande spel som jag spelade väldigt ofta på mina morföräldrars dator, men jag kan tametusan inte komma ihåg vad det hette), men jag tror inte att jag hade köpt det om det hade kostat mer (nu går det på 3,9 pund på Steam, vilket är mer än okej).

Vi får välan se vart bläcket leder!

tisdag 11 februari 2014

Hemma igen

Hade jag haft mer framförhållning så hade jag tidsinställt lite inlägg innan jag for iväg men det hanns inte med. Nåväl...

Och visserligen har jag redan varit hemma i grovt uppskattat 68 timmar, men å andra sidan var det ett helt år sedan jag gjorde en sådan påfrestande resa sist. Då bar det av till Berlin med skolan där vi fick se massvis med fantastisk konst och umgås ordentligt.

I år bar resan av till London, och jag känner mig fortfarande lite dum i huvudet efter resan. Men oj, vilken resa det var!

Jag fick uppleva staden som de flesta talar om (och som de flesta har besökt mer än en gång), och vi i klassen hade extremt kul tillsammans både kvällstid och, framför allt, när vi på dagarna fick ta del av ett fantastiskt konstutbud.

Mina favoriter: 

Nicole Eisenman - Beasley Street
Weeping Woman - Pablo Picasso (en gammal favorit)

Bröderna Chapman's utställning (inget för känsliga personer)



Rosettstenen - En upplevelse för Egypten-börden inom mig ^^

The Royal Game of Ur - Ett av de allra första spelen och grunden till dagens spelnördar

För att inte tala om all underbar gatukonst, ojojoj...

London var om möjligt ännu häftigare än Berlin och jag kommer definitivt besöka staden många fler gånger i mitt liv!

Jag vande mig dock aldrig vid trafiken, och tror inte en sekund på Top Gear-grabbarna (vete tusan om det var Jeremy eller James som sa det) som säger att det är endast britterna som kör på rätt sida, alla andra är fel. Man får ta det jävligt försiktigt i London helt enkelt.