Happ, här har man inte skrivit på ett tag och tänker inte ens vara snäll och i sedvanlig ordning nämna vad jag har haft för mig, utan hoppar direkt till ämnet som gjort mig så exalterad ikväll:
The Hobbit: The Desolation of Samug
Jag är lyrisk, jag är euforisk, jag är tamefan lyckligt melankolisk på det där sättet man blir när man har fått ta del av något riktigt underbart och älskvärt på djupet som man aldrig vill ska ta slut men som det gör likväl.
För denna film var verkligen allt som jag hoppades på och mycket mer.
Jag tänker inte spoliera handlingen direkt, annat än att jag kan lova er några saker:
1. Mikael Persbrandt, som jag vanligtvis avskyr stenhårt som skådespelare, är här knappt ens igenkännbar, vilket är ett enormt plus. Jag har varit så orolig och skeptisk ända sedan jag hörde om det för x antal år sedan.
2. Smaug är den coolaste, mest skrämmande, och säkerligen också den bästa drake som någonsin funnits på filmduken. Han hade verkligen exakt samma effekt på publiken som Gollum hade när "De Två Tornen" kom.
3. Jag kan verkligen inte förstå folk som kritiserar sidospåren i de båda filmernas handlingar, det vill säga om The Necromancer. Men för de som ansåg att det störde i första filmen, så kan jag lugnt säga att det sidospåret förefaller som alltmer logisk i och med denna film. Jag har gott om förtroende för att det kommer sluta i ett crescendo av spännande logik.
4. Att tillföra en ny karaktär, en kvinnlig alv, var måhända ett mycket bra initiativ, men jag avskyr hennes kärleksobjekt-roll, och skådespelaren är också den enda som inte övertygar som alv. Vilken statist eller biroll som helst alla tidigare filmer övertygar mer. Jag är hemskt ledsen. Jag tycker verkligen inte om henne.
Jag är så otroligt frestad att se den igen, så fantastisk var den!
Vill någon följa med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!