expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 31 oktober 2013

Jag tror att Steam ljuger...

Jag tänkte komma med en allvarlig anklagelse:

Jag tror att Steam ljuger för mig!

Och vad grundar jag det på, undrar ni förstås?

 Den vill på fullaste allvar påstå att jag har spelat "Plants vs. Zombies" i 18 timmar. Hur fanken går det ihop?


Hur skulle jag ha tid med livet vid sidan av? Jag som har kommit halvvägs med min halloween-dräkt idag (som vanligt är jag ute i sista minuten, så typiskt!).

Näe, Steam kan man visst inte lita på!

onsdag 30 oktober 2013

Noll självdisciplin

Jag lär ju knappast förgylla bilden av gamers som normala människor när jag nu erkänner att jag har suttit och spelat "Plants vs. Zombies" i fyra timmar nu ikväll. Inte ett dugg beroendeframkallande!

Min Zombatar
Trodde aldrig att jag ens skulle skaffa det spelet, men när Steam har halloween-rea, där många spel har upp till 75 % rabatt, så kunde jag inte låta bli när jag såg att prislappen endast var knappt över 2 euro (ca 22 kronor).

Nu ska jag däremot vara vuxen igen och faktiskt vagga mot sängen

Gonatt!!

måndag 28 oktober 2013

Hur man peppar inför Halloween

Vanligtvis kan man ju starta lite lätt med att pynta hela sitt hem (ni ska få se mitt årliga pynt när jag har fotat det, det är häftigare än förra året!), men man kan även peppa med passande musik!

Soundtracket till "The Nightmare Before Christmas" är alltid en given klassiker, vem blir inte supertaggad av "This is Halloween"?



En annan nostalgi-faktor är ju den som skrämde flest svenska barn när jag växte upp och som fortfarande skrämmer livet ur oss; Mårran från Mumintrollen. Åh, vilket otäckt soundtrack hon har!



Vill man en någon hårdare ton på musiken, fungerar Rob Zombie väldigt bra, antingen hela albumet "Hellbilly Deluxe" eller så den helt underbart skrämmande låten "House of 1000 corpses".



Jag har inte hört mycket av Trent Reznor, men låten "The Becoming" av hans alter ego band "Nine Inch Nails" har ett jäkligt skrämmande stämning över sig så jo, den fungerar i stämningshöjande sammanhang!



Japaner (sydkoreaner också för den delen) är galet skrämmande, oftast såpass att det inte ens blir roligt, men de här båda kittlar mer än de skrämmer ordentligt.





Sen, avslutningsvis, vill jag bara tipsa om en ny upptäckt jag har gjort; det underbara bandet "Creature Feature" som verkligen kan det här temat. Den personliga favoriten är "Such Horrible Things" men här får ni två andra smakprov.





Hoppas ni hamnade i lite stämning nu, så kan vi fortsätta peppa järnet!!

söndag 27 oktober 2013

The Stanley Parable

Jag såg Pewdiepie spela demon tidigare förra veckan, och tyckte det verkade superkul. Så när jag såg att det reades ut på Steam bara dagar efter släppet (på Steam alltså, spelet är lite äldre än så) så köpte jag det (80 kronor var helt okej) och började spela.

Totalt fyra timmar senare har jag gått igenom det mesta som spelet har att erbjuda, och konstaterar att jag omigen har varvat mellan att asgarva och utbrista ett wtf?

(Vad är det med mig och hitta sån underhållning? Först Wilferd, sedan Conker, och nu det här? Hur gick det till?)


Du spelar spelet i första-person som Stanley, en kontorsråtta som dagarna i ända får order om att trycka på knapparna på hans tangentbord, tills han en dag upptäcker att en hel timme har gått och ingen order har sagts. Nyfiket spanar han ut genom dörren för att upptäcka att alla hans medarbetare har på något mystiskt sätt försvunnit. Och här börjar spelet.

Med dig har du en berättarröst som med brittisk accent talar om för Stanley vad han ska göra.


Därefter har man ett val att antingen göra som berättarrösten säger, eller helt enkelt tvärtemot. Beroende på vilket val man gör tar spelet en ny handling och leder så småningom till ett unikt slut, men eftersom allt redan är förprogrammerat så finns det liksom inget unikt kvar.

Och här ligger, så att säga, spelets poäng: att visa hur meningslöst det är med fria val i spel eftersom allt ändå finns som en klar bana. Vissa menar att det kanske är meningslöst att spela det då, men jag säger tvärtom, man ska spela det!

Att ifrågasätta denna natur av spel är en kul grej som kanske inte nödvändigtvis är en banbrytande tanke för hela industrin, men definitivt får en att tänka både en och två gånger innan man hyllar ett spel för dess alla valmöjligheter (jag talar med er Rockstar fans som håller dem så jävla hårt om ryggen!!).

Sen är ju jag ganska svag för brittiska accenter så när man har ett hysteriskt roligt manus som läses av en brittisk skådespelare så är jag tämligen fast.


Det tog mig visserligen inte lång tid att utforska, men oj va roligt jag har haft! Och med tanke på att jag betalade mindre än vad man får göra för en dvd-film av standardlängd (alltså ca 90 minuter), så känner jag heller inte att det inte var värt pengarna. Det var ett riktigt roligt spel, och jag är glad att jag spelade det!

PSST!! För er som ändå inte ids spela det så kan ni spana in när Pewdiepie gör det, han reagerar rätt roligt på allt, även om det finns en del saker han missar.

lördag 26 oktober 2013

Vilse i skogen

Känns som att jag har gått lite vilse i livet, så jag försöker så gott jag kan att hitta tillbaka till det.

Under tiden roar jag mig med att spela om en massa underbara spel som jag borde ha spelat om tidigare men inte velat prioritera.

Okami ska äntligen spelas om.

Twilight Princess har jag kommit halvvägs genom nu.

Jag har även installerat "Heroes of Might and Magic III" på min dator och försöker komma ihåg strategierna för att spöa mina motståndare. Det går hittills inte alltför bra men jag har så förbaskat roligt så vem bryr sig?

Samt att jag nog har spelat igenom det nysläppta spelet "The Stanley Parable" så pass mycket att jag nog har hittat allt, men mer om det i nästa inlägg.

Så tack och lov för lov just nu. Vi får peppa rejält inför Halloween!!

lördag 12 oktober 2013

"Duct-tape"? I'll give him a fuckin' "Duct-tape"!

Ibland funderar man över vad man håller på med, i synnerhet om det rör sig om saker man inte är säker på varför man finner dem underhållande och man fortsätter ändå att tillåta sig själv bli underhållen av dem. Jag har ett sånt problem med serien "Wilfred", jag vet inte riktigt om jag ska skratta hysteriskt eller utbrista i ett klassiskt wtf när jag ser skämt som det här:


Igår påbörjade jag och Jay (jag säger vi eftersom vi hela tiden stal kontrollen ifrån varandra, han lyckades fixa grejer som inte jag fixade och vice versa) det kultklassade spelet "Conker's bad fur day"


Och jag reagerar på exakt samma sätt här: jag vill skratta hysteriskt men samtidigt är det så absurt att jag någonstans ändå funderar på om det är tänkt att man ska ifrågasätta någonting.


Tack och lov fungerar samma metod som jag gör med Wilfred. Jag tillåter mig själv att kombinera skratt med wtf och sen inte tänka för mycket på det, det är liksom inte värt det.

lördag 5 oktober 2013

Super galet bra Metroid!

Bättre sent än aldrig brukar man ju säga och jag tycker definitivt att man kan applicera det på spel. Visst är det så att många spel bärs upp av nostalgi faktorn, såsom till exempel "Tintin i Tibet" på super nintendo, medan andra stannar kvar och känns lika lockande för nya spelare än idag, såsom Donkey Kong eller Final Fantasy VII.

Ett sånt spel, det vill säga en tidlös klassiker, spelade jag ut igår kväll:


My gawd, vilket galet bra spel!

Jag ska inte påstå att det var roligt jämt, det är ändå ett gammalt spel med gamla kontroller som inte alls känns lika samarbetsvilliga som våra xbox-kontroller, vilket är särskilt frustrerande när spelsättet är så noggrant uttänkt att det knappt är möjligt att spela på en gammal dosa.
Men när ett spel lyckas väga upp på så många andra sätt; story, stämning, en galet bra design och intensitet som knäcker det mesta, så spelar inte kontrollen så stor roll. Och när det fungerade perfekt så var det verkligen en galet bra spelkänsla. Jag undrar just hur man piffar upp gamla Snes-kontroller...

Det är dock inte ett spel jag skulle rekommendera till vem som helst, av några anledningar. För det första är det ett rätt läskigt spel för att vara super nintendo, dock utan att klassificeras som ett skräckspel. Men den galet bra musiken och de fantastiska ljuden skapar en otroligt indragande och skrämmande stämning. Det kan sammanfattas ganska bra i introt till spelet:



För det andra så är det också rätt svårt. Jag är långt ifrån en nybörjare men jag är heller inte sådär galet bra på spel, och stundtals upplevde jag att det var jättesvårt med kontrollerna, striderna, vapen, miljöer, olika tekniker osv. Inte alls såpass att jag inte ville spela mer, såsom var fallet med Final Fantasy VII, men nog fasen svor jag högt vid mer än ett tillfälle då det var onödigt svåra moment (värst var ett rum som man skulle sväva igenom medan det fylldes av farlig syra, det var lite som att försöka ta sig genom ett labyrint medan kontrollen vägrade fungera konsekvent samt att fiender sköt på dig, yay va kul...).

Metroiderna är galet läskiga!!
Nä, som sagt, inte ett spel jag rekommenderar till alla, som jag gör med Mass Effect. Men nog fasen bör man ha spelat det någon gång om man är en gamer!

Sen är ju Samus Aran, huvudkaraktären i Metroid-spelen, bland de coolaste karaktärerna någonsin! Jag älskar henne!

Ähum, nåja, jag kan lätt lägga till Super Metroid i min "bästa-spel-jag-spelat"-lista, till Jay's stora förtjusning.