expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 15 juli 2012

Jag och Brokeback Mountain

En vanlig fördom jag har stött på bland bekanta och dessas bekanta är den om just Brokeback Mountain. Den brukar gå såhär:

- "Jag har inte sett den, men va fan, det är ju bara en gay-film"

Vilket transformerar mig till en nördig rödfärgad Hulk-wannabe med världens raseriutbrott (men givetvis bara i mitt huvud):


För om det är något den inte är, så är det just en gayfilm.

En del argumenterar för att det ju faktiskt finns en del action att ta del av, men det är att vara orättvis mot filmens komplexa historia.


Det krävs åtminstone EN homosexuell karaktär för att det ska bli en gayfilm, och redan med den preferensen i åtanke, kan filmen omöjligen vara just det, eftersom ingen av karaktärerna ÄR homosexuella. Man kan nog ana en komplicerad form av bisexualitet hos den ene (alltså Jack Twist) men Ennis del Mar är definitivt inte gay. Faktum är att han lutar mer åt det homofobiska hållet. 


Så varför uppstår det ens en kemi mellan de båda? Ingen vet, inte ens de själva. Och det är här som folk underskattar filmen.
De allra flesta vet exakt hur en förälskelse känns, vare sig den är liten eller rent överväldigande, men många av dessa kan leva hela livet utan att känna av den andra varianten, det vill säga åtrå. Och till skillnad från förälskelse som verkar sitta lite överallt eftersom hela kroppen blir påverkad, så verkar åtrå snarare sitta helt och hållet sitta i reptilhjärnan, eftersom det inte finns något annat än just sex i bilden. Fast om det vet ju inte jag mer än någon annan. 

Vad gör man egentligen när man drabbas av den där häftiga åtrån och det visar sig att föremålet för den är av samma kön? I en tid där ALL form av homosexualitet är äcklig, fel, olaglig, förvirrande osv? Man slåss definitivt inte för sin sak, istället försöker man finna en tillvaro som är mer än uthärdlig.

 
Men det tar inte slut där. 

Jag tänker inte förstöra spänningen för er om ni inte har sett den, men så mycket kan jag säga: Ni som väntar på ett lyckligt slut kommer att vänta förgäves.

Ingen får någon på slutet. Allt som sker är bara konsekvenser av händelseförlopp baserade på känslor som ingen förstår sig på eller kan kontrollera. Och det är när man låter dessa känslor få fritt spelrum som man gör alla inblandade parter olyckliga. 

Sen är det ju en uppenbar fördel om skådespelarna kan leverera. Och oj, vad de levererar, allihopa!

Heath Ledger blev otroligt hyllad för sin insats som Ennis, och med all rätt, för det är en komplicerad roll (har ni sett honom i A Knight's Tale förstår ni vidden av den höjda ribban på hans insats), men även Jake Gyllenhaal tar sin uppgift på stort allvar. Det behöver man inte vara en filmexpert för att kunna se. Och personkemin ska vi inte ens tala om.  
Scenen här nedan är den klart bästa i hela filmen: 


Och ja, självklart gör alla andra skådespelare en makalös insats. Jag minns inte vem det var av skådespelarna som sa sig ha världens prestationsångest genom hela filmningen just för att hen var rädd att insatserna inte skulle leva upp till resten av filmen. Vi kan glatt konstatera att några lama eller halvhjärtade skådespelarinsatser märks inte av någonstans.

För mig är Brokeback Mountain ett självklart mästerverk som man måste se innan man dör och jag gladeligen ser om minst en gång per år. Jag bråkar ofta med folk om den, eftersom de inte fattar vitsen med den. 

Det är ingen gayfilm och därmed basta. Visa lite respekt!
Jag är fortfarande förbannad över att den förlorade oscarn för bästa film till "Crash". Britterna kunde i alla fall visa var skåpet skulle stå!

1 kommentar:

  1. Den filmen har jag faktiskt inte sett, får väl hyra den någon dag eller så =)

    SvaraRadera

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!